I morse ville Lill-polarn följa med mig och fodra innan vi skulle till jobbet, och jag blev faktiskt riktigt glad. Han brukar annars ta det lugnt, äta sin frukost och gotta sig i lugn och ro medan jag håller på i stallet. Men idag var han pigg som en mört och studsade ut före mig!
Efter en stund hade Tobias vaknat, och Lill-polarn frågade om han kunde kila in en snabbis och säga god morgon. Jag hann precis tänka åh, vad söt han är den lille rackaren, innan jag hör Tobias vråla:
“Du skulle bara våga! Din lille…!”
Ut kommer Lill-polarn rusande och gömmer sig vid Beethovens ben. Han vet nämligen att Tobias inte tycker om hästar, så där stod han – helt trygg – och räckte ut tungan åt honom. Jag kunde inte låta bli att fnissa, men samtidigt kände jag att nu får det faktiskt vara nog.
Så jag bestämde att Lill-polarn skulle få vara med Tobias idag.
Deras minspel när jag föreslog det var obetalbart – båda såg ut som skräckslagna rådjur i strålkastarljus.
Men det gick bättre än väntat. Tobias är mycket strängare än jag, men har också ett helt annat tålamod. När jag gick förbi senare försökte Lill-polarn hjälpa honom tejpa fast en blomma (fråga mig inte varför), och Tobias såg så koncentrerad ut att jag fick bita mig i läppen för att inte skratta.
Jag tror faktiskt att de kommer trivas rätt bra tillsammans – även om båda nog fortfarande undrar:
“Skall du verkligen lämna mig/honom här!?”
