Fy tusan vilken jobbig dag jag haft på jobbet! Hann knappt jobba i två timmar innan jag fastnade i hissen och fick trycka på larmet. Jag har sån himla cellskräck, och jag var helt säker på att jag skulle börja koka där inne — förmodligen stressen som fick mig att tycka att det var tropisk värme i den lilla lådan.
Men faktiskt, jag är imponerad över att jag lyckades hålla mig så lugn utan att få ett totalfrispel.

Det enda jag kunde fokusera på var vad Lill-polarn hade hittat på under tiden. När jag väl kom upp till korridoren såg jag att han låg bland gubbarnas t-shirtar igen. För en sekund hann jag tänka att han kanske hade blivit sjuk, men nej — han såg hur nöjd ut som helst.
”Jag fick tyst på Ullten som pysit åt mig,” sa han stolt.

Jag suckade och tänkte bara: jaha, han har väl hittat något i skrubben igen som han har mosat.

Tills jag hör —
”Vem i he… har varit på min cykel!?”

Lill-polarn ramlade ur hyllan av ren förskräckelse, och jag kände hur all energi bara rann ur mig.
Det visade sig att Lill-polarn hade punkterat Alves cykel! Shit alltså… vi snackar om en riktig cykelfanatiker. Han har ju en cykel tatuerad på vristen och går ner varje dag klockan 11 för att olja kedjan!

Jag blängde på Lill-polarn, men han såg bara helt oförstående ut.
”Den pys­te ju åt mig! Flera gånger! Det får den väl inte göra!?”