... dina symboler här ...

Pysslar i min hall.

Jag håller på att göra i ordning hallen i övervåningen och gubben har tömt alla skåpen på papper. Sen att han bara la dem på sitt nya skrivbord är hans problem. Jag känner bara att jag har tröttnat på att plocka i ordning i ett och i nästa minut är det lika mycket skit igen. Känner att jag är ordentligt på krigsstigen och hade siktat in mig på att få tapetserat redan i morgon, då det är min kärring onsdag. Gubben sa till mig att det inte fans en chans att hitta tapeter, dra rätt elkablarna till ett uttag som inte funkar och att såga ner de gamla rören som har varit till elementen på en dag. Så efter ett himla knorrande på mig så siktar jag in mig på kärring onsdagen om tre veckor.

Men det är så himla gott att få alt mitt pyssel samlat på en plats, och jag älskar att bläddra i mina gamla Allers från 37-38. Så det kändes så himla bra att ta ut gubbens deckare och in med mina grejer.  Gubben kommer att köpa fler bokhyllor, så även han kan samla alt på ett ställe. Nu är hans böcker instuckna lite här och där. Han glädjer sig lika mycket för sitt arbetsrum som jag för min härliga hall. Enda skillnaden på oss är väl att jag vill ha ”alt gjort i går” och han ”tar det sedan” inte undra på att taken lyfter sig här ibland.

Tar det aldrig slut?

Tar det aldrig slut?

Jag kände mig riktigt nöjd idag. Lill-polarn hade med sig sin kamera och skulle fortsätta fotografera sitt objekt – Backtussen. Äntligen en lugn dag! Jag såg fram emot att slippa stressa och att i lugn och ro kunna ta tag i vad han egentligen ställt till med i den stora städskrubben. Ja, det kändes som att det här kunde bli en helt perfekt dag.

Efter ett tag började det dock kännas lite för tyst. Ingen Lill-polare i sikte, och en tomhet spred sig som en föraning. Fabriksgubbarna skulle snart gå på lunch, och då gäller det verkligen att hålla sig ur vägen.

När jag till sist gick in till damernas omklädningsrum fick jag mig en chock. Där satt Lill-polarn på bänken – helt intrasslad i garn! Bara en liten lapp återstod av Ullrikas ny­stickade tröja. Shit! Ullrika, som varit så stolt över att äntligen ha stickat färdigt den efter ett halvår! Två små tvillingar hemma och knappt någon egen tid… och så händer det här! Jag kände hur ilskan bubblade upp.

Men Lill-polarn såg helt oförstående ut. Han menade att han ju bara skulle “dra bort tråden lite åt Ullrika,” men den blev “bara längre och längre”, och då hade han passat på att leka Spindelmannen – “nu när det helt plötsligt fanns så mycket tråd, sådär bara!”

Han såg på mig med sina stora ögon och tillade att han faktiskt bara gjort som jag brukar säga: “Det gäller ju att passa på.”

Ahhhh! Vad trött man kan bli ibland. I morgon är det minsann Lill-polarn som får sticka en ny tröja. 🧶😤🕸️