... dina symboler här ...

Sicken liten!

pepper

Lill-polarn var lika överlycklig som Micael över den nya familjemedlemmen. Båda har tyckt att det känts riktigt tomt efter Fimpen, så när lille Pepper äntligen flyttade in var det som om hela huset fick tillbaka lite av sin välbekanta energi.

Det var dock svårt att säga vem som var mest ivrig – Micael, som gick runt med ett lyckligt leende hela dagen, eller Lill-polarn, som hade fullt upp med att “se till att Pepper trivdes ordentligt”.

Pepper själv såg mest ut som:

“Shit! Var har jag egentligen hamnat? Hund, katt och en konstig snattrande figur… och jag anar att konstigheterna nog inte slutar där!”

Han satt länge på soffkanten och bara spanade på allt och alla, med stora ögon och ett uttryck som verkligen sa hjälp. Men man såg också hur nyfikenheten började glittra till – särskilt när han insåg att soffkanten faktiskt är riktigt go att sitta på.

Maten hade han däremot inte hunnit smaka på; den där “gamle” (antagligen Shakira) hann visst vräka i sig allt innan Pepper fick chansen. Det var nog lite av en chock för den lilla – men det lär inte ta lång tid innan han hittar sin plats i flocken.

Vi fick en massa goda skratt under dagen när djuren skulle bekanta sig med varandra. Det blev lite nosande, lite fräsande, och en hel del svansviftningar – men framför allt den där välbekanta, glada energin som vi saknat sedan Fimpen lämnade oss.

Och nog känns det redan som att Pepper har samma goa gry i sig. 

Finns det en skatt?

Oj! Vad spån

Precis när jag klev ur bilen i eftermiddags hörde jag Lill-polarn ropa från gården:

“Men oj vad mycket spån! Och där ligger ju ett papper med hieroglyfer!”

Han lät så uppspelt att jag genast gick för att se vad som stod på. Där låg han – på rygg, med kvasten ovanpå sig – efter att ha blivit lite för ivrig i upptäckandet.

Micael kom fram och böjde sig ner för att titta, och såg att det rörde sig om gamla boksidor, antagligen från en bibel. Texten var snirklig och gammaldags, så det var inte konstigt att den såg mystisk ut.

Men för Lill-polarn fanns det ingen tvekan: det här måste vara en skattkarta! Han var helt säker på att han hade sett ord som “tjuvar” och “guld”, och drog snabbt slutsatsen att det måste finnas en gömd skatt någonstans på gården.

Han började rusa omkring planlöst tills Micael hejdade honom och föreslog att de skulle “strukturera upp letandet” – och såklart hämta en ficklampa. Lill-polarn susade iväg som ett skott.

Under tiden ritade Micael till några extra streck på “kartan” och gömde sin chokladkaka (och en guldpeng i plast, för dramatikens skull) i en gammal ventil vid skorstenen.

När Lill-polarn kom tillbaka började skattjakten på riktigt. Han lyste, krafsade, klättrade och förde anteckningar – tills han till sist ropade lyckligt:

“Jag hittade den! Jag hittade skatten!”

Sedan rusade han raka vägen in till Esmeralda för att berätta. Enligt hans version hade han “hissat sig ner i skorstenen och korsat farofyllda balkar” innan han till sist kom åt det gömda guldet.