1 objekt 365 dagar

Äntligen fredag! Solen försöker titta fram mellan regnskurarna, och man kan nästan känna hur helgen smyger sig på. Lill-polarn fick vara med Micael och spela en stund, men det dröjde inte länge förrän han blev rastlös. Han gick runt och suckade djupt – så där så man nästan hör hur tråkigt det är.

Men sen fick han syn på något mycket mer spännande: tre jordgubbar som höll på att bli röda! Och det gäller ju att hålla sig framme om man vill få smaka först.

När regnet till sist gav sig rusade han ut, och jag passade på att ta en kopp kaffe och plocka undan lite innan jag skulle ta en längre tur med Shakira. Samtidigt dök Fredric upp på sin moppe, och när jag tittade ut såg jag hur Lill-polarn gick runt och smög, spanade och studerade fordonet med största allvar.

Det dröjde inte länge förrän jag hörde ett brum brummmmmmmm! följt av ännu ett brummm! – ett tydligt tecken på att någon tagit plats bakom styret.

Lill-polarn satt på mopeden, rak i ryggen och helt försjunken i sin låtsaskörning.
Men så hörde jag:

”Ops! Man måste ju ha hjälm!”
”Ojoj, den är ju jättetung!”
”Vad svart det blev!? Hoho! Hallå?”

Jag tror hjälmen åkte ner över hela huvudet. När jag kom ut stod han där med hjälmen på sned, helt insvept i mörker men lycklig som få.

Usch, i dag gick verkligen allt på tok. Lill-polarn har länge velat följa med på långtur med Shakira och sitta bakpå klövjeväskan. Det lät ju som en lagom äventyrlig utflykt, men kruxet var bara att Shakira är i sluttampen av löpet – trött, grinig och allmänt less på livet.

I går åt hon till och med nötter. Hon som annars är så petig med maten! Det är nog första hunden jag haft som faktiskt tröstäter när hon löper. Ingenting verkar vara för konstigt just nu, bara det går att tugga på.

Men Lill-polarn lovade dyrt och heligt att sitta alldeles stilla, så jag tänkte att en liten bit kunde vi ju gå. Han satte sig tillrätta på väskan och Shakira lunkade iväg, men så började förstås den där ivern bubbla upp. Snart kom kommandona i rask takt: “vänster!”, “fortare!”, “stanna vid blomman!” – och jag såg direkt hur Shakiras tålamod började sina.

Till sist skakade hon till rejält, och poff! – där for Lill-polarn rakt ner i diket.

Men det märkliga var att när han reste sig och såg hur ledsen Shakira såg ut, så gick han genast fram och gav henne en stor kram. Edgar, som hade suttit på muren och bevittnat hela spektaklet, kom fram och hjälpte till att borsta bort gräset från Lill-polarns kläder.

Resten av promenaden blev faktiskt riktigt stillsam. Vi gick långsamt bort mot dammen, slog oss ner med en fika och satt länge och tittade på änderna som gled runt i vattnet.