Efter jobbet åkte jag och gubben ner till Rosa för att hämta plattstenar som jag ska lägga som gång till kryddspiralen. Lill‑polarn fick förstås höra att Rosa hade satt ut poolen och ville genast följa med.
Den poolen har verkligen haft sina äventyr – först hade våra pojkar den i flera år, nu är det Rosas barns tur, och det här blir säkert sista sommaren innan den vandrar vidare till nästa barnaskara.
Lill‑polarn fick stränga order innan vi åkte: han fick absolut inte bada, och han skulle hålla sig långt ifrån poolkanten. Han lovade dyrt och heligt, och tittade på mig som om jag var helt knasig. För det är ju faktiskt kallt – och framför allt blåsigt – inget badväder alls.
Medan vi bar sten kom han lite senare släpande på en bytta. Han skulle bara samla fina stenar, förklarade han. Vi tänkte inte mer på det – förrän vi hörde hans glada skratt.
När vi vände oss mot poolen såg vi hur Lill‑polarn kom åkande i full fart! Han hade tagit Tores tumstock som mast och Rosas disktrasa som flagga. I blåsten fick han riktig turboeffekt, och stenarna i byttan hade han strategiskt lagt som motvikt för att inte kantra.
– Men Lill‑polarn! Du fick ju inte vara i poolen! ropade jag.
Han såg helt oförstående ut och svarade glatt:
– Nej, jag vet! Jag är ju i byttan!
