... dina symboler här ...

Rendez-vous

Rendez-vous vid snölyktan

När gubben kom hem igår kväll satt vi och småpratade om hur trist det var att man aldrig riktigt hinner njuta av snön innan den smälter bort igen. Jag slog vad med honom om att allt säkert skulle vara borta till morgonen.

Vi sitter där och småskrattar när vi plötsligt hör Lill‑polarn vid soffan som suckar och ojar sig.
“Snön får bara inte smälta just nu!” mumlade han förtvivlat.

Mitt i natten vaknade jag av att Shakira gick runt sängen och puffade på mig. Hon gav mig den där blicken som bara betyder en sak: “Nu har de hittat på något igen.” Så det var bara att gå upp och kolla.

När jag kom halvvägs nerför trappan såg jag dem – Lill‑polarn och Esmeralda – ute vid snölyktan. Där hade de en liten rendez‑vous mitt i vinternatten! Lill‑polarn hade haft svårt att släppa att Esmeralda inte velat åka kälke med honom tidigare, så nu hade han förberett sig noggrant.

En handduk låg utbredd så hon inte skulle blöta ner sin vackra klänning, och om hennes axlar vilade en cape han lånat av Fredric – en som egentligen tillhör någon av hans actionfigurer. “Så hon inte ska frysa,” förklarade han stolt.

När jag sa till dem att det var dags att gå in innan de blev sjuka, tittade Lill‑polarn upp mot mig med tindrande ögon och utbrast:
“Men det gäller ju att korpa natten! Eller var det karpen degen? Eller… diom något sånt! Man måste ju passa på – snön ska ju smälta bort enligt er!”

Och hur skulle jag kunna säga emot det?

Den skall jag bara ha!

Måste bara ha!

När Lill‑polarn följde med mig ut för att fodra hästarna ville han stanna kvar på Tobias innergård och bygga en jättestor snölykta till Esmeralda. Så fort jag vände ryggen till började han rulla snöbollar för glatta livet.

Jag gick in till stallet och fortsatte i lugn och ro, tills jag hörde ett rasslande och ett skrapande utifrån. Jag tänkte först inte så mycket på det, mer än att stegen nog hade flyttat sig lite – men så hör jag:
“Hej å hå! Hej å hå!”

När jag tittar ut ser jag Lill‑polarn som hängt ett bal‑snöre runt den största istappen på hela gården och drar allt han kan för att få loss den. Stegen vippar till, och plötsligt dinglar han där – hängande i snöret under istappen! Han försöker svinga sig tillbaka på stegen men börjar tappa taget, så jag hinner precis fram för att hjälpa honom ner.

Han tittar på mig med gnistrande ögon och säger bestämt:
“Den måste jag ge till Esmeralda!”

Jag försöker förklara att istappar smälter, men Lill‑polarn var orubblig – den här skulle han bara ha. Tyvärr hade solen andra planer, och sakta men säkert blev istappen mindre och droppade allt mer.

Till slut var han så besviken att jag gick och hämtade mina plast‑istappar från julpyntet, tänkte att de kunde vara ett perfekt substitut. Men Lill‑polarn bara tittade på mig som om jag var tokig.

“Men dom kan man ju inte slicka på!” sa han och suckade djupt.