När vi kom hem idag hade Lill-polarn så bråttom ut. Jag tyckte det var en bra idé att han fick springa av sig lite — han verkade rastlös, och det är ju alltid bättre att han rasar av sig ute än att hitta på hyss inne.
Han hade faktiskt varit ganska lugn på jobbet idag och hållit sig i närheten av mig. Jag kan tänka mig att han fortfarande var lite skärrad efter gårdagens incident med cykelfanatikern Alve.
När jag senare gick ut med soporna fick jag syn på Lill-polarn som stod på rampen vid kokhuset — och innan jag hann säga något gjorde han ett svanhopp! Han missade brunnslocket med ett par centimeter och landade som tur var i sanden, precis förbi stenarna.
När jag kom fram hörde jag ett svagt “ajajaj min rumpa…” och där satt han, helt chockad och besviken. Han hade varit så säker på att han skulle klara landningen.
Tydligen hade han lovat Esmeralda en riktig stuntshow, men nu vågade han inte försöka igen. Han såg så ledsen ut där i sanden att jag inte hade hjärta att säga något om hans tokigheter.
Jag sa i stället att Esmeralda säkert hellre ville ha blommor och göra något lite lugnare än att titta på halsbrytande hopp.
Det fick honom att lysa upp direkt!
“Jag har sett en jättefin blomma hos Tobias,” sa han, “en vit orkidé i en havsblå kruka med pärlor på. Den skulle Esmeralda älska!”
Sen blev han plötsligt väldigt tyst och såg fundersam ut.
“Wow! Hm… måste gå! Om jag lurar To—…”
Och sen var han borta. Jag vågar inte riktigt tänka på hur den planen slutar…
