Nu har Micael åkt med Nina upp till Stockholm, så just nu är det bara Lill-polarn och jag hemma. Jag kände att jag måste ta tag i krypinet jag hållit på att städa i evigheter. Det blir aldrig riktigt rent där inne, så idag bestämde jag mig: nu ska allt ut! Jag får nog lägga upp lite saker på Tradera också – vi har dessutom några möbler som måste bort.
Lill-polarn såg genast sin chans och började plocka på sig “bra-att-ha-grejer”. Han försvann ut i hallen medan jag fortsatte att röja. Efter en stund hörde jag ett märkligt gnisslande ljud. När jag tittade ut fick jag hjärtat i halsgropen – där satt Lill-polarn och gungade för fullt!
Han hade tagit ett gammalt rep och en bräda från en trasig klätterstege jag hittat i krypinet, och byggt sig en egen gunga. Problemet var bara att han inte hade röjt bort allt det andra under. Hade han ramlat, hade han landat rakt på den gamla ullkardan som låg på golvet!
Lill-polarn däremot tyckte att hela städningen var kanon. “Tänk,” sa han, “nu får jag ju ett till rum – fullt med skatter!” Han såg så nöjd ut att jag nästan inte hade hjärta att säga emot.
Just nu känns det dock som att jag behöver en extra stark kopp kaffe. För varje gång jag tömmer ut något, verkar det som om sakerna på något magiskt sätt får fötter och smyger sig tillbaka in i krypinet igen. Och ibland… om jag står alldeles stilla… kan jag faktiskt höra det svagt där inifrån:
“Mitt, mitt, mitt… Oj! MITT!”
