I dag blev det ännu ett äventyr med Lill‑Polarn på jobbet – jag fattar inte riktigt var han får all sin energi ifrån! Han har börjat vänja sig vid maskinerna nu och hittar faktiskt hyfsat bra i korridoren. Alla gröna dörrar går till omklädningsrummen, de blå leder ut, de röda in till fabriken och de lila till samlingsrummet. De blå dörrarna tycker han är allra mest spännande.
Han har varit jätteduktig i dag och hjälpt mig med skurningen, men trots det var han inte ett dugg trött när vi kom hem, utan ville genast gå ut. Vädret var riktigt härligt, så jag satte bara på kaffet och tänkte att jag skulle hinna ta en rejäl promenad med Shakira innan solen gick ner helt.
När vi kom ut såg jag inte Lill‑Polarn någonstans, och jag kände hur stressen började krypa i kroppen. Det var till slut Micael som hittade honom – klättrandes på stenväggen! Den väggen är ju flera meter hög, och nu var det Micaels tur att skälla ut Lill‑Polarn efter noter. Jag lovar, det hördes säkert över halva Kållered.
Lill‑Polarn lovade dyrt och heligt att aldrig mer göra något så dumt utan klätterlina, och absolut aldrig ensam. Han erkände att han hade blivit jätterädd när ett äckligt kryp sprungit över hans hand – och nu tycker han att Micael är hans stora hjälte som kom och hittade honom.
