1 objekt 365 dagar

Det är Halloween, och Lill-polarn frågade direkt om jag hade några hemska masker och rinnande blod han kunde låna. Han hade nämligen slagit vad med Rosas Patric om att han skulle lyckas skrämma slag på gårdens tuffaste – Tobias!

Patric hade lovat att karva pumpor med Lill-polarn hela kvällen om han lyckades, så insatsen var hög. Jag letade fram en riktigt otäck Scream-mask… och blev faktiskt själv lite nervös när jag såg den. Men Lill-polarn såg mest nöjd ut, så han drog iväg i full fart.

En stund senare kom han lufsande tillbaka, masken släpandes efter sig. Tobias hade inte ens öppnat dörren! Lill-polarn såg helt uppgiven ut och var på väg att lägga sig på soffan när han fick syn på alla spindlarna i hörnet.

– Wow, vad äckligt! tänkte han. Det kommer Tobias att bli jätte­rädd för!

Han samlade ihop spindlarna, fixade till sitt skräckscenario och rusade upp till Tobias igen. När han kom tillbaka såg han helt bedrövad ut. Inte ens nu hade Tobias blivit rädd, och Lill-polarn muttrade något om att aldrig mer slå vad om pumpor.

Men så, efter en stund, knackade det på dörren. Utanför stod Tobias – med stora ögon.
– Fy tusan, det är en massa läskiga spindlar på min farstukvist! Jag såg dem nu när jag kom hem från jobbet!

– Blev du rädd? frågade Lill-polarn och spärrade upp ögonen av förväntan.
Tobias nickade.

Lill-polarn kastade sig upp och utropade lyckligt:
– JAAA! Jag ska karva pumpor med Patric ikväll!

När jag kom hem idag hann jag knappt innanför dörren innan jag stack bort till Rosa. Jag kikade bara in med näsan för att se att allt var i sin ordning, sen skyndade jag hem igen. Lill-polarn hade nämligen antytt att han höll på med en överraskning – en maskeraddräkt som, enligt honom själv, skulle vara “på pricken honom”.

Jag gissade på att han skulle sy sig en tigerdräkt eller något maffigt djur. Jag hade dessutom köpt hem nya tyger med alla möjliga djurmönster, så jag såg framför mig något riktigt vilt.

Men när jag kom hem möttes jag av en mycket bekymrad Lill-polare. Han förstod inte alls varför Esmeralda hade brustit ut i skratt och tyckt att han borde ha mer grått i vingarna – och absolut ingen gloria!? Han tyckte ju att han hade kommit på den perfekta dräkten!

Han tittade frågande på mig medan han försökte hålla glorian på plats. Och jag måste erkänna, jag blev faktiskt lite ställd. En ängel, javisst – men jag har då aldrig hört talas om en hysteriskt bullätande sådan?

Esmeralda, som sett hur ledsen han blivit, kom snart ner och gav honom en varm kram.
– Jaha! Lill-polarn, du är en harpängel – en sådan som spelar underbar musik och som alla vill höra!
– Ja exakt! svarade Lill-polarn och sken upp, innan han tog fram sin lilla harpa och började spela.