Jösses vilken dag! Lill-polarn hade fullt upp från morgonen. Han kom farandes och ville ha sin lilla lastkärra och mängder av köttbullar. Jag tänkte glatt: “Härligt, då har han äntligen släppt nojan på bullar!”
Det passade mig alldeles utmärkt, för jag hade planerat att städa på övervåningen, och då var det ju perfekt att Lill-polarn ville vara ute på altanen och pyssla.
Men medan jag gick runt med dammsugaren började jag märka något konstigt – en porslinshund i taget försvann spårlöst. Först tänkte jag att det nog var dem Lill-polarn skulle trycka fulla av köttbullar, men när även Shakira var borta började jag ana oråd.
Jag gick ut på altanen och fick syn på scenen:
Där stod Lill-polarn stolt, med alla porslinshundarna och Shakira uppställda i prydlig rad.
— “Sitt! Sitt stilla!” kommenderade han.
För varje gång han sa “sitt” tog han själv en köttbulle! Shakira såg allt mer moloken ut för varje gång hon blev blåst på sin belöning, och till sist fick hon nog – hon for upp, snodde hela påsen med köttbullar och sprang iväg i full fart!
— “Men Lill-polarn, det är ju hundarna som ska ha köttbullarna!” ropade jag.
— “Men?” sa han förnärmat. “Det är ju jag som får dem att sitta!”
