... dina symboler här ...

På post

brev

 

Jösses vilken rörig dag! Jag skulle egentligen direkt till facket efter jobbet, men bestämde mig för att skicka papperna istället. Så jag och gubben tog en sväng till RK i stället — och där rök väl resten av planeringen. Jag hade helt glömt bort att jag skulle ut och rida med Monica!

Lill-polarn gick samtidigt omkring och var lika småstressad som jag. Hans släkting Momamba hade lovat att skicka brev, och Lill-polarn skulle få det just idag. Det hjälpte inte att jag förklarade att långväga brev tar tid – han var fast besluten ändå. Jag tror han var ute och kollade brevlådan minst tio gånger. Först på morgonen när posten kom, sen efter lunch när Citymail skulle kunna dyka upp.

När Monica kom förbi blev det i alla fall att vi åkte till stallet, och jag tänkte inte mer på hans brev. Men när vi kom ner till vägen hörde vi plötsligt konstiga ljud från brevlådan. Monica tvärstannade och var övertygad om att det var en råtta där inne och vägrade öppna.

Till slut hör vi en upprörd röst därifrån:
— “Skit, en elräkning till – och inget från Momamba!”

När jag öppnade locket tittade Lill-polarn uppfodrande på mig, helt oberörd över att ha suttit i brevlådan.
— “Du måste fixa locket,” sa han allvarligt. “Annars får man det i huvudet!”

Jag kunde inte låta bli att skratta.
— “Men Lill-polarn! Jag har aldrig någonsin fått ett brevlådelock i huvudet. Det är bara brevlådesnokar som får det!”

Fika pause

Fika pause

Lill-polarn gick ut tidigt i morse för att vara med när hästarna skulle få sina nya täcken. Han tycker det är vansinnigt roligt när de hoppar runt och täckena fladdrar – och extra bonus blir det om Bellman försöker krypa ur sitt. Det är nästan ofattbart att en så stor häst kan ta sig ur ett täcke utan att det går sönder.

Medan jag höll på i hagen hade Lill-polarn klättrat upp på målarställningen vid kokhuset. Där satt han med sin lilla kaffekopp och njöt av utsikten. Nu när de röjt för den nya tomten ser man ända ner till villorna, och det tyckte han var toppen. Nackdelen var bara att den arga gubben med jordgubbarna nu också fått full insyn upp mot gården.

För att inte frysa hade Lill-polarn tagit med sig sin lilla lykta och satt där och myste när han plötsligt fick syn på gubben, som kom promenerandes längst uppfarten! Lill-polarn stelnade till som en pinne och önskade att han haft en osynlighetsmantel. Men till sin stora lättnad gick gubben fram till mig istället.

— “Ser att hästarna fått nya täcken! Och att ni varit i Afrika! Charmig träfigur ni fått tag på – är det en gårdsvaktare?”

Lill-polarn blev så paff att han tappade hakan. Gårdsvaktare? Charmig? Men herregud, vilken trevlig gubbe! Han visste ju vad han pratade om. Lill-polarn satt där helt salig och viskade för sig själv: “Wow… jag ser afrikansk ut!”

Resten av dagen gick han runt och funderade högt på hur det nu skulle bli när han flyttar till Afrika. Skulle gården klara sig utan honom? Skulle allt rasa ihop när han inte längre fanns här och höll ordning på saker och ting?

Jag sa att vi nog skulle överleva – men han såg inte helt övertygad ut.