Usch vilket väder – regnet verkligen öser ner! Gubben håller på att gräva ner ett nytt dräneringsrör precis där hästarna går ut, medan jag försöker gå igenom vad som behöver tas in och tvättas innan det blir för blött.
Lill-polarn ville förstås följa med ut. Han hade fått för sig att han skulle lära sig fläta, så att han kunde imponera på Esmeralda. Hon hade nämligen pratat om att prova nya frisyrer, och Lill-polarn tänkte att det var ett bra tillfälle att hålla sig framme.
Beethoven, med sin långa och fina man, fick agera övningsobjekt – och tur är det att han har en ängels tålamod. Jag tyckte det var perfekt, för då kunde alla vara i stallet och hålla lite koll på Lill-polarn medan jag hjälpte gubben ute vid dräneringen.
När Beethoven var klar och hade flätor åt alla håll gick Lill-polarn in i sadelkammaren. Där fick han syn på de nya paddarna och blev genast nyfiken. När jag kom in efter att ha burit torv till gubben satt Lill-polarn plötsligt uppe på Bellmans padd och försökte öva balans.
Han hade fyllt sadelväskan med bullar och satt nu rak i ryggen, med en lika delar beslutsam och tveksam min.
– Jag är inte rädd! Jag kan släppa handtaget! Jag är inte rä…
Där tog modet tydligen slut, men bullarna verkade i alla fall sitta säkert.
