1 objekt 365 dagar

I morse kom jag för sent till jobbet! När jag skulle kolla om Lill-polarn sov, var soffan tom – och jag rusade upp för att väcka Micael. Gubben hade redan hunnit ut för att kolla uteplatsen. Vi sprang runt hela gården, men ingen Lill-polare någonstans.

Då kom Micael på idén att kika i kokhuset – mycket smart, visade det sig! Där låg Lill-polarn och rabblade länder för full hals. Han berättade stolt att han varit i Frankrike, Grekland, och… ja, vem vet var mer! Micael fick ta med honom in medan jag stack iväg till jobbet.

När jag kom hem åkte vi direkt till Kungsbacka och RK. Det var otroligt mycket folk där i dag, och vi hittade faktiskt inte så mycket. Lite synd, men så är det ibland.

När vi klev ur bilen hemma stod Lill-polarn stolt som en tupp mitt i rabatten och pekade på en blomma.

– Tadaaa! Kolla! Annat än dina fjuttblommor!

Jag böjde mig ner och granskade blomman, och visst kände jag igen den… Micael och jag utbytte blickar – shit! Kunde han ha smitit med till secondhandbutiken i går? Vi hörde ju lite rassel bland prylarna, men såg honom inte då…

– Lill-polarn, var fick du tag på den?
– Drivit upp själv!
– Sen i morse!!

När jag kom hem plockade jag bara upp Micael, så for vi direkt till en secondhandbutik nära Liseberg. Lill-polarn var på dåligt humör – Esmeralda hade nämligen utnämnt honom till ”den ultimata katastrofen” som tomte och dessutom sagt att han var tunn som en vidjekvist. Men visst, han skulle nog slinka lätt ner i skorstenarna och dimpa ner som ett svart skosnöre!

I bilen satt han med huvudet djupt ner i bullpåsen och vägrade följa med in förrän den var helt tom. Vi ville hinna innan rusningen började, så det var bara att försöka locka med något snabbt.

Jag gick runt och spanade efter krukor, men fastnade till sist vid en rad med afrikanska kläder – så härliga färger och mönster! Tyvärr är de sällan i storlek 36, så det blev bara att drömma lite.

Micael hade däremot fått syn på ett riktigt snyggt vardagsrumsbord, med en världskarta i kopparplåt inlagd i skivan. Vi blev båda förvånade när det bara kostade 220 kronor. När jag frågade om det verkligen stämde log killen bakom disken och sa:
“Okej då — 420 om det känns bättre!”

Micael var överlycklig över sitt fynd. När vi kom hem och funderade på var bordet skulle stå fick Lill-polarn syn på det, spärrade upp ögonen och vrålade:
“Kolla – Afrika! Dit ska jag!”