... dina symboler här ...

Tillplattad av en pinne!

Prunus cerasifera E – körsbärsplommon

Ojoj, vilken dag! Lill-polarn gick omkring med ordentlig magknip i morse — han hade visst förätit sig på våra körsbärsplommon.

Jag försökte förklara att… ja, vi har inga körsbärsplommon. Plommonen är fortfarande omogna och behöver växa till sig innan de går att äta. Men Lill-polarn blängde bara på mig, muttrade något ohörbart och gick ut med en skål.

Lite senare var jag ute och körde bort sten när han ropade:
“– Kom och titta på datorn!”

Det första jag såg när jag kom in var skålen med plommonen. Herregud vad små de var! Inte direkt någon tillväxt sedan han först klättrade upp i trädet och trodde att han hittat en ny sorts körsbär.

Han hade dessutom plockat fram en sida på nätet om Prunus cerasifera E-körsbärsplommon och pekade nöjt på bilden.
“– Ser du? Precis likadana!”

Jag kunde inte låta bli att skratta.
“– Jo du, om du inte ser skillnaden så kan du sätta dig under trädet och vänta tills de växer till sig och blir stora plommon. Men du lär få vänta rätt länge!”

Nu du!

Nu du!

När jag kom hem från jobbet stod en ledsen Esmeralda vid dörren. Hon tittade storögt bort mot dammen, och jag anade direkt att något var på tok.

När jag kom närmare såg jag Lill-polarn stå där, fullt koncentrerad, med sugkoppen i händerna och ett djupt veck i pannan. Han slet och drog allt vad han orkade utan att fulegubben rörde sig ur fläcken.

”– Men Lill-polarn! Nu får du ge dig!” ropade jag.

”– Han skrämde Esmeralda!! Vi som skulle mysa!”

Jösses! Det var ju bara en plastgubbe – helt ofarlig. Jag fick ta på mig kortbyxorna och gå ner i den iskalla dammen för att visa att han inte var farlig alls. Knackade honom på huvudet så att Esmeralda kunde se att han inte skulle göra något.

Efter en stund ville hon också testa och knackade försiktigt på fulegubbens huvud. Lill-polarn däremot tog i med hela kroppen och drämde till så att gubben välte. Men när Esmeralda började skratta brast min vilja att skälla ut honom fullständigt. Han såg så lycklig ut.

Som plåster på såren lovade han att hämta in ved så jag kunde få värma mig framför en brasa — jag hade ju trots allt stått i iskallt vatten. Och när han till och med erbjöd mig bullpåsen (!) kände jag att något var lurt.

“Bara du går in,” sa han. “Vi vill kolla på fontänen!”

Ja, i dagsljus då tydligen… här tar dramat kring fulegubben aldrig slut!