1 objekt 365 dagar

I morse kom Tobias ner sur som ättika och tyckte att nu får vi allt ta i tu med Lill-polarn. Jag kände bara ”suck, kunde man få sovmorgon en enda gång”??  Tobias hade tittat ut genom sitt fönster och fått se sin tomt full av hål. Lill-polarn höll på som bäst med att borra upp ett nytt hål.

När Tobias gick ut till Lill-polarn och bad honom sluta, så tittade Lill-polarn bara lite dimmigt på honom och menade på att ”när han blir rik” så kunde han köpa en ny tomt till Tobias.

– Vadå när du blir rik?
– Så fort jag har hittat oljan såklart!

Men Lill-polarn vi har ingen olja på tomten, detta är Kållered inte Dallas. Var i all sin dar har du fått det ifrån att vi skulle ha olja?

– Det är ju en jättefläck nere vid garaget! Har borrat massvis av hål där men någon har hunnit före med att sno oljan.
– Men jösses den fläcken är ju efter att de blåste rent oljefiltret på hästlastbilen!

Jag gick ut för att titta, så många hål kan ju inte Lill-polarn ha hunnit göra, eller?  Shit!……  Så idag blir det till att täppa igen en massa hål  : (  Jag som hade tänkt mysa.  Får ta och ringa runt efter folk som kan hjälpa till, fast risken är väl att man får luren i örat när man säger att Lill-polarn har…. En del kompisar har börjat tappa tålamodet med Lill-polarn, fattar inte riktigt varför?

Det här var sista helgen som Afrikahuset höll öppet – sedan tar de paus fram till november. Förra gången vi var där blev Lill-polarn så besviken när det var stängt, så den här gången avslöjade vi inte vart vi skulle. Vi sa bara att han kunde få hjälpa oss att välja växter till den övre dammen.

Vilken glädje när han insåg vart vi var på väg! Han studsade nästan ur bilen och jag började genast ångra att vi inte hade tagit med en sele. Han for fram mellan besökarna, vilt gestikulerande och pratande på om att han minsann också kom från en stam – en trädstam, med grenar “i alla länder”.

Det var mycket folk där, och många såg smått förvånade ut när Lill-polarn for förbi. Jag hörde några viskningar:
“Shit, sysslar de med voodoo här?” eller “Var det där en… pygmé?”
Jag kunde bara le. Lill-polarn i sitt esse går liksom inte att hejda.

Till slut hittade han någon att prata med – sin påstått “avlägsna gren”, Malvawolusker – och där stod de och snattrade i bästa samförstånd medan gubben och jag smet iväg för en fika. Han hade verkligen sin höjdarstund i dag, och för en gångs skull behövde vi inte köpa dubbla Raggarmeal på vägen hem som tröst.

Det svåra var i stället att få med honom därifrån. Han blev till och med erbjuden att följa med till Afrika – “om exakt 124 dagar”, som han noggrant räknade ut själv. Jag anar att jag får börja förbereda pass och vaccinationskort redan nu…