1 objekt 365 dagar

Gubben skulle hjälpa mig att bära in mammas gamla skänk som stått ute i ladan. Micael hade sagt att han gärna ville ha den, och jag vill få in så mycket som möjligt från både loftet och ladan innan något blir förstört. Vi gick upp tidigt, och smög ut i hopp om att slippa bli upptäckta – framför allt av Lill-polarn, som har ett väldigt “Wow! Spara!”-tänk. (Om jag ska vara helt ärlig, så är gubben inte mycket bättre…)

När vi gick där och bar på möblerna, tyckte vi båda att vi hörde viskningar. Det var som små ljud som följde efter oss, och en känsla av att vara iakttagna. Jag stannade till och såg mig omkring, men allt verkade tomt. Så jag fortsatte att plocka fram några lådor som blev kvar efter mamma – de som egentligen skulle skänkas, men som jag ändå ville kika igenom en gång till “för säkerhets skull”.

Plötsligt hör jag en bekant röst eka bland takbjälkarna:
– Pepper, smyg bort och se om det är något till mig!

Jag tittade upp – och där sitter han, förstås. Lill-polarn. Uppe på en balk med spionblicken påslagen och den där nöjda minen som bara dyker upp när han tror han är osynlig. Pepper smög runt uppe bland balkarna med svansen i vädret, fullständigt fokuserad.

Inte konstigt att vi känt oss övervakade – spionteamet Lill-polarn & Pepper hade full koll på läget.

Äntligen fredag! Jag har känt mig så seg hela veckan, men nu hoppas jag få lite fart igen. Målet för helgen är att äntligen bli klar med förrådet – eller verkstaden, som det numera börjar likna. Jag bad gubben sätta tillbaka luckorna på skåpen; de har stått avtagna i flera år och gångjärnen hade börjat rosta. Det lär vara ett riktigt pilljobb. Själv hade jag förmodligen fått ett litet bryt och kastat dem om jag inte fått dit dem direkt.

När jag var på väg upp för att se hur det gick med luckorna hörde jag små dunsar. Sedan kom ett tydligt krasch! – som när en kruka går i golvet. Jag tittade upp mot loftet och fick syn på Lill-polarn, som med stor energi plockat fram en gammal liten lastkärra och var i full färd med att tömma hela loftet. Pepper var tydligen med på insidan och “hjälpte till”… eller möjligen välte saker, om man ska tolka ljudet rätt.

– Lill-polarn! De där sakerna ska tillbaka in! ropade jag.
– Jag skulle bara ta ner verktygen, men allt det här stod i vägen! svarade han snabbt.

Jag suckade lite. Det är trångt där uppe, men något säger mig att han inte direkt följde någon sorts plan. Jag började titta runt bland allt som nu låg utspritt på gårdsplanen – gamla julsaker, några trälådor, utomhusslingor… Vänta nu. Ljusslingor?

När jag frågade var ljusslingorna tagit vägen undvek Lill-polarn noggrant att möta min blick. Jag gick fram till fönstret för att kolla – och där ute, mitt på gräsmattan, stod Pv-monstret. Lysande. Blinkande. I alla tänkbara färger.