... dina symboler här ...

Vattnar lite….

Vattnar

Lill-polarn gick runt och tyckte att allt var allmänt tråkigt i dag, så jag frågade om han inte kunde hjälpa mig att sätta upp skåpen i Babes gamla utrymme. Det lät tydligen som ett riktigt äventyr, för han sken upp direkt när jag sa att vi först behövde hämta lite grejer på loftet.

Jag har undvikit att ta med Lill-polarn dit upp tidigare, mest för att vi ännu inte hunnit köra bort allt som ligger där. Men oj, vilken syn det var när han fick se loftet för första gången! Jag trodde nästan han skulle svimma av upphetsning – det var som att han hittat paradiset för alla skrotsamlare. Han for runt bland lådor, plankor och gamla burkar som om det gällde livet.

Själv letade jag efter mina verktygshållare och försökte snabbt gå igenom vad som kunde flyttas ner till det nya förrådet. Lill-polarn såg jag inte till, men jag hörde hans lyckliga utrop lite här och där bland bråten.

Till slut dök han upp igen – triumferande – med en gammal brandsläckare i famnen som han absolut ville prova. Jag plockade fram några blommor som han kunde “vattna”, och Lill-polarn pumpade för fullt. Brandsläckaren fungerade alldeles utmärkt – lite för bra till och med – och strax var både blommor, väggar och halva gården genomdränkta.

Shakira älskar såklart när man sprutar vatten på henne, men bollen tyckte hon var bäst att rädda undan i säkerhet.

Fiskar

Fiskar

När jag kom hem idag möttes jag av en strålande stolt Lill-polare. Han hade suttit och metat vid dammen hela dagen och – efter nästan sju timmar – hade det äntligen gett resultat! Han hade lyckats fånga en väldigt sällsynt Rainbow-Porclain-fisk. Alldeles själv! Lill-polarn var så ivrig att han nästan studsade runt som en liten gummiboll.

Medan han rusade iväg för att hämta sin fångst passade jag på att fråga Micael vad som egentligen hänt. Micael skrattade och berättade att Lill-polarn somnat flera gånger vid dammen och varje gång vaknat till med ett ryck, övertygad om att han fått napp. Varje gång blev han lika besviken när linan var tom – tills han till slut fick en snilleblixt och satte dit mormors gamla porslinsfisk på kroken.

När Lill-polarn kom tillbaka höll han upp sin “fångst” med stolt min och berättade hur han kämpat tappert mot den extremt sprattlande fisken – samtidigt som han fäktades mot en hel svärm trollsländor. Men kampen var vunnen, och middagen, menade han, var nu fixad.

– Ska vi verkligen äta den fina fisken? Den verkar något hård, sa jag.
– Vi firar med pizza, så kan du ha fisken som prydnad! föreslog jag.
– Wow! Pizza! Då kan jag fiska igen i morgon! svarade han lyckligt.