1 objekt 365 dagar

Jag behövde hämta lite mer jord från högen vid kokhuset. Grävaren som var här och dränerade i somras hade lämnat en rejäl jordhög – enligt honom “fin matjord”. Problemet är bara att förr i tiden grävde man tydligen ner allt möjligt skräp: trasigt porslin, glas, gamla spikar… precis sådant jag inte vill ha i jorden vid dammen.

Jag stod där och muttrade för mig själv när Lill-polarn hörde mitt gnäll. Då tändes det till ordentligt i hans ögon – tänk om det fanns en skatt i jorden! Mängder av guldpengar! Eller… gamla lik!? Blä! Det sista fick honom att rysa och fnissa på samma gång.

I nästa sekund rusade han in, hämtade en sil och klättrade upp i skottkärran. Sedan började han sålla jorden med största koncentration.

Efter en stund gick gubben och Micael ut för att kolla läget – och eftersom de inte kunde låta bli att skoja till det, hade de gömt några mynt i högen.

– Porslin, glas och spik än så länge! ropade Lill-polarn.
– Oj! En guldpeng!! Jag är rik! Mitt! Mitt!

Gubben är ledig den här helgen, så vi tänkte passa på att göra ett ryck med målningen av brädorna på den här sidan av huset. Det vore skönt att få allt klart och slippa plasta in.

Han hjälpte upp Lill-polarn på vinden för att kolla att allt såg bra ut och för att ta ner eventuella fynd. Efter en stund hörde vi ett nys – och sedan ett dovt släpande ljud.

Men det visade sig bara vara en gammal tältstol, trasig och riktigt äcklig. Lill-polarn tyckte ändå det var hur kul som helst att vara däruppe och snoka. Han drog det ena knasiga skämtet efter det andra och märkte snabbt att han var den enda som kunde röra sig obehindrat i trånga vinklar och vrår. Så naturligtvis tyckte han att vi borde inreda vinden till honom!

Micael, som kom ut för att börja måla, tyckte det var en strålande idé. Vi visste ju ändå var vi hade honom – däruppe på vinden.

– Nej! Nu går vi in och dricker kaffe! ropade jag.
– Vänta! Jag då?!
– Hörde du något, Micael? frågade jag och försökte hålla masken. ”Jag tyckte att det lät något konstigt.”
– Nej, det var nog inget, sa han och öppnade dörren.
– Hallååå!! Jag då…?!

Det dröjde inte länge förrän Lill-polarn upptäckte att det var betydligt knepigare att komma ner utan hjälp än upp.