... dina symboler här ...

Kompis

Kompis

När Lill-polarn och Pepper är ute och busar händer det alltid grejer. I dag höll de till ute vid kokhuset, där allt möjligt bråte ligger utslängt efter renoveringen. Pepper älskar att nosa runt där – han hittar ofta sorkar som han, av någon outgrundlig anledning, alltid ska springa in i köket med.

Varje gång han kommer morrande med en sork i munnen startar han världens uppståndelse. Till och med Edgar aktar sig då. Jag förstår bara inte varför han prompt ska ta med sig bytet inomhus, istället för att lämna det ute där det hör hemma.

Jag är inte särskilt glad åt att de far runt bland allt där ute heller. Det är fullt av gamla plankor och verktyg – rena fällan för små ben och nyfikna fingrar. När Lill-polarn kom in för tredje gången med ett spikhål i handen fick jag nog. Vi började lasta in skräpet i transporten, men då hörde jag plötsligt honom prata för fullt utanför.

När jag tittade dit låg Pepper stilla på marken, med blicken fäst på något Lill-polarn höll i handen. Han hade hittat en snigel!

Där satt han på huk och pratade med den, helt allvarligt:
– Jag tycker det är synd att du nästan blev mosad under allt bråte. Jag vet ett jättefint ställe du kan bo – varmt, med massor av mat. Bara du låter bli tomaterna!

Och så tippade han försiktigt ner snigeln i gräset bortom dammen, följd av Pepper som såg ut att ta sin vaktuppgift på största allvar.

Blå tumme!

Målar fönster

Lill-polarn har varit helt överlycklig idag – full av energi och med det där breda flinet som bara betyder att något är på gång. Gubben (som nog måste fått sig en liten fläpp) tyckte nämligen att Lill-polarn kunde hjälpa snickaren att måla de nya fönstren i kokhuset så de äntligen kommer på plats. Det förslaget tog förstås Lill-polarn emot som årets största ära!

Gubben glömde bara en liten detalj: att fråga snickaren om det var helt okej först. Jag såg blicken snickaren gav oss – ren och skär desperation. Det var nästan som man kunde höra honom tänka: “Shit! Jag sticker, har ju egentligen semester…”

Men Lill-polarn var salig. Äntligen fick han vara med “de stora gubbarna” och slapp, som han själv sa, “kärringsysslor” med mig. När jag sedan stack in huvudet och frågade om han kunde hjälpa mig med blommorna tittade han på mig som om jag bett honom släcka solen.
– Är du go eller?! Hela kokhusets framtid ligger i mina labbar!

Han stod där med penseln i handen, full av självförtroende, och gav order:
– Det där fönstret ska mer åt höger! Och den listen är inte ordentligt målad!

Snickaren och gubben utbytte trötta blickar. En stund senare hörde jag ett “aj!” och ett svagt mutter. Snickaren kom ut, höll sig om tummen och sa torrt:
– Jag missade spiken. Behöver nog åka hem för lite omvårdnad… börjar bli rätt blå.

När bilen rullade iväg tittade jag in genom kokhusfönstret. Där stod Lill-polarn lycklig som få, med penseln i högsta hugg – redo att ta ansvar för hela bygget.