... dina symboler här ...

En härlig kväll

En god kväll

Efter vår lilla utflykt till Skara idag kom vi hem till riktigt härligt väder, så vi bestämde oss för att gå ut i trädgården och påta lite. Det var skönt att få röra på sig efter bilresan, solen tittade fram och allt kändes så där lugnt och fridfullt.

Efter en stund slog det mig att det var lite väl lugnt. Var hade Lill-polarn tagit vägen? Han brukar ju inte vara tyst så länge. Vi tänkte att han säkert gått in, så vi smög in i huset – och mycket riktigt, där hördes fnitter och små skratt från vardagsrummet.

När vi kikade in fick vi se scenen: Lill-polarn hade hittat vår nyinköpta strutslampa – och dessutom allt smågodis vi köpt i Alingsås! Han hade dukat upp ett riktigt kalas för sig själv och Esmeralda, med ljuset påslaget och alla godsaker prydligt upplagda.

– Här Esmeralda, ta lite av min nya marmelad! Eller några punschpraliner… hallonbåtar kanske? Chokladen är också väldigt god!
Han lutade sig fram och log:
– Dom här röda hjärtanen är speciellt till dig.

Jag kunde inte låta bli att le, även om jag försökte låta sträng:
– Men Lill-polarn! Varför har du tagit allt godis?
– Det var ju till mig, svarade han förvånat. Ni sa ju själva innan ni åkte: ”Ha det så gott nu!”

Typiskt Lill-polarn – snabb som blixten när det gäller godsaker!

Upp och hoppa!

vatten

Lill-polarn var uppe tidigt i dag. Redan innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe hade han hunnit slänga ut snigelgift och gått en runda för att besiktiga blommorna. Efter en stund kom han inrusandes med andan i halsen – han hade hittat en konstig blomma som jag absolut måste komma och titta på.

Jag misstänkte direkt vilken det kunde vara. På Liseberg hade jag köpt några lökar utan namn – försäljaren försäkrade att det skulle bli en blomma “som en förskönad Amaryllis”. Den håller just nu på att slå ut, och ser, ska jag erkänna, ganska spektakulär ut. Något randig och lite… egen.

Innan jag hann säga något rusade Lill-polarn iväg till gubben, som låg och vilade i soffan.
– Skynda dig! Du måste se på blomman! ropade han.
– Låt bli, jag ska snart in och jobba! hördes det något trött tillbaka.

Jag stod kvar ute vid blomman och smålog, när jag plötsligt hörde inifrån:
– Va! F–n, Lill-polarn!

När jag skyndade in stod gubben där – dyblöt – och Lill-polarn med en vattenspruta i handen, helt oskyldigt leende. Jag kunde bara skratta, för det där har jag själv velat göra i så många år!

Gubben gick surt upp, muttrade något ohörbart och tog sig en kopp kaffe, medan Lill-polarn såg både nöjd och oförstående ut.