... dina symboler här ...

Kanske skulle laga båten!

Wow! Den här båten sjönk inte!

Idag ville Lill-polarn stanna hemma för att titta på när snickaren satte upp stålskenorna i Micaels blivande badrum. Han påstod att han hade “massor av viktiga grejer” på gång och hade minsann ingen lust att “klampa runt på någon gammal led”. Jag var såpass sugen på en rejäl promenad att jag valde att lita på att han skulle uppföra sig.

När jag kom hem hade snickaren åkt iväg en sväng, och huset var tyst. Jag gick runt och ropade på Lill-polarn, men inget svar. Till sist fick jag syn på honom uppe vid dammens övre del, som nu nästan är fylld efter allt regnande. Där stod han, helt försjunken, och tittade på något som guppade i vattnet.

Pappas gamla radiostyrda båt!

Först blev jag vansinnig – den där båten fick man ju knappt röra när jag var liten! Men sen kunde jag inte låta bli att bli lika fascinerad som Lill-polarn över hur fint den flöt, trots alla år på vinden.

Just när vi stod där och beundrade den dök snickaren upp igen.
– Det var ett himla tjat att jag skulle ta ner den där båten! sa han. Du hade visst glömt ta ut den när du hade lite bråttom i morse.
– Jaså! sa han det, svarade jag och sneglade mot dammen.

I ögonvrån såg jag hur Lill-polarn snabbt smet in, troligtvis med dåligt samvete. Men om jag ska vara ärlig hade jag själv aldrig vågat sätta den gamla båten i vattnet.

Nu funderar jag faktiskt på att ta ner den till Tore för att se om jag kan byta motor. Allt annat verkar fungera – enda problemet är att fjärrkontrollen är spårlöst borta.

Ingen bra idé det här!

Ingen bra idé det här!

Jippie! Sista arbetsdagen – och sedan väntar hela fyra veckors semester! Det känns nästan overkligt. Lill-polarn ville absolut följa med idag för att ”hjälpa till”, så att jag skulle kunna komma hem lite extra tidigt.

Gubbarna i fabriken blir alltid lite rastlösa så här sista dagen, och brukar irra runt i kulvertarna långt innan det egentligen är dags att gå hem. Deras klockor verkar ha en tendens att gå lite fel just den här veckan, så jag får alltid skynda mig att städa klart omklädningsrummen innan de börjar droppa ner.

Det var alltså perfekt att ha med mig Lill-polarn – han kan ju rutinerna vid det här laget. Själv satt han som vanligt på locket till maskinen och höll sig i den runda knoppen medan jag körde runt. Han vet mycket väl att han inte får pilla på några knappar eller lyfta på nåt lock.

Men när jag gick iväg en snabbis för att hämta en ny m-tork såg jag redan på håll att något inte stod rätt till. Maskinen skummade – och Lill-polarn stod med stort guilty face lutad över den.

Han hade förstås inte kunnat hålla sig, öppnat locket för att titta, och nu stod han i ett så taskigt läge att han inte kunde röra sig utan att riskera att ramla rakt ner i smutsvattentanken.

– Skynda dig! Jag ramlar snart i! ropade han med panik i rösten.