... dina symboler här ...

Oj så det blev!

flyter

I dag har det faktiskt varit riktigt lugnt och skönt här hemma – åtminstone till en början. Det visade sig att Lill‑Polarn hade gjort ett rejält misstag i morse när han råkade sticka Esmeralda. Hon hade bara velat ha en jordgubbe, men i ivern med mask och spjut gick det illa.

Inte nog med att hon fick gå med bandage, hon blev så rädd att hon satte sig rakt på jordgubben också! Lill‑Polarn skämdes så in i norden och lovade dyrt och heligt att aldrig mer hoppa runt beväpnad i köket. Självklart får Esmeralda alltid ta de jordgubbar hon vill framöver.

Men Esmeralda verkar vara en aning långsint. Varje gång hon ser Lill‑Polarn väser hon “VILDE!” och går sin väg. Lill‑Polarn tog det så hårt att han satte sig uppe hos Tobias flera timmar och diskuterade fruntimmer och deras oförutsägbarhet.

Så jag hade faktiskt en riktigt lugnt morgon och passade på att jämna till dammkanten och lägga ut lite jord. När väl Lill‑Polarn kom ner igen, hjälpte han till med att plantera Nattljus som Rosa kom med i går – och någon annan växt jag redan glömt namnet på.

Allt gick fint tills jag plötsligt hörde ett:
– Oj! Oj!

När jag tittade upp såg jag Lill‑Polarn flyta runt på en bit frigolit i dammen! Han hade lekt med Shakira och när bollen rullade ner i vattnet tänkte han att “det kan ju inte vara så djupt”…

 

Nu är jag riktigt arg!

Nu är jag riktigt arg!

När jag kom hem i dag mötte jag en stressad gubbe i dörren på väg till jobbet. Jag hann bara fråga hur det hade gått med Lill‑Polarn och jordgubbarna, innan gubben blev alldeles kritvit i ansiktet och stirrig i blicken.

– Hur länge var det vi skulle ha honom egentligen!? Bara så du vet finns det inte en enda bulle eller något gott kvar i huset. Och det där eviga tjatet om någon skottkärra som “var hans”… Jaja, jag måste åka nu. Det kan hända att jag behöver jobba över lite framöver – typ… 188 dagar eller något!

Sen drog han iväg, muttrandes för sig själv.

Jag suckade och gick ut för att se om Lill‑Polarn lugnat ner sig. Han syntes inte till vid först, men när jag närmade mig jordgubbslandet fick jag syn på en riktigt fin, röd jordgubbe. Jag hann precis sträcka ut handen – innan jag kände ett stick och ett vrål ekade bakom pallkragen!

Där hoppade Lill‑Polarn fram, beväpnad med en pil och blicken full av beslutsamhet.

– Aj! ropade jag.
– De är mina! skrek Lill‑Polarn med darr på rösten. Nu är det slut med silkeslabbarna!