dammen

Hela morgonen gick Lill-polarn och tjatade på mig att jag skulle sy färdigt hans kafta. Efter ett tag blev jag riktigt irriterad när jag såg att han var på väg att klippa sönder min nya gosiga pläd för att använda den som mantel! Efter mycket övertalning fick jag honom att släppa pläden, och istället siktade han in sig på att dekorera kaftan med tofsar.

Tofsar fick han ta hur många han ville – och det gjorde han också. Efter en timme såg man mest en vandrande tofs som rörde sig genom huset.

När Shakira fick syn på den levande tofsen blev hon själaglad. Hon trodde förstås att det var hennes nya tuggleksak och kastade sig över Lill-polarn med all sin energi. Herregud så snabb hon är när hon tror man vill leka! Jag såg hur stackars Lill-polarn blev grönare och grönare medan Shakira for runt som en virvelvind.

Till slut vrålade han “Stanna!” – och Shakira tvärnitade, släppte och stirrade chockat.
“Blää! En pratande tuggleksak?” verkade hon tänka.

Lill-polarn rev ilsket bort alla tofsarna medan han blängde på henne. Tre mini-tofsar fick ändå sitta kvar, plus en på hatten (för stilen, förstås). Sedan tog han vattenkruset och gick bort till dammen för att torka bort all hunddrägel från kaftanen.

När han ändå var i farten passade han på att bära ner vatten till hästarna – “lika bra att öva, ifall jag måste bära vatten långa sträckor i Afrika,” sa han allvarligt, med kaftanen fladdrande bakom sig.

Det var ganska fint väder när jag kom hem från jobbet, så jag gick en vända runt dammen för att kolla växterna. Lill-polarn hade varit med gubben på Möllan och hjälpt till vid skolbion. Det hade gått bra, men gubben såg lite stressad ut när de kom hem och muttrade något om att ta med en bullpåse om Lill-polarn skulle följa med honom igen.

Han tyckte nog att Lill-polarn kunde vara ute en stund nu, så han själv kunde vila. Jag gick omkring och plockade lite, och insåg att jag tagit in nästan allt från dammen – utom “fule gubben”. När jag och gubben var på väg in hörde vi plötsligt hur Lill-polarn skrek i vild panik:

– Han har krupit ur dammen!!

Jag lovar, Lill-polarn var kritvit i ansiktet. Och jag blev faktiskt lite ställd, för jag var säker på att jag hade packat ner händerna! Usch – fule gubben såg verkligen skrämmande ut där han låg och “krälade” på uteplatsen.

Jag måste fråga Micael om det är han som plockat fram händerna igen. Jag sa till gubben att vi nog får ta in figuren över vintern, men då kom Lill-polarn snabbt med ett motförslag:

– In? Är det inte bättre att han får ta igen sig i rotkällaren? Han kan ju få värmeslag om man tar in honom!

Jag höll god min.
– Ja, kanske det.
– Puuh! sa Lill-polarn lättat.
– Eller det var ju tur att jag kom på det, så han inte skrämmer Esmeralda. Hon är ju lite känslig!

Vi passade på att hämta lite fler växter till dammen i dag, när det ändå var 50% på alla perenner. Just grässorterna brukar ju vara så dyra annars, och vi ville gärna ha några fina tuvor vid ena kanten.

Det blev dock lite bökigt när vi skulle plantera, för det blåste rejält. Gräset vajade så våldsamt i vinden att Pepper hade svårt att låta bli att hoppa runt i det. Han såg ut som om han trodde det var någon sorts lekplats bara för honom!

När jag gick in för att hämta gubben och visa hur fint det blev, stod både Lill-polarn och Pepper mitt i planteringen och klängde runt bland grästuvorna. Jag blev så himla arg – allt låg huller om buller och de små tuvorna jag just satt hade flyttat på sig. Man tycker ju att jag borde ha lärt mig vid det här laget att inte vända ryggen till… men ändå!

Till slut fick vi ta in Pepper, så vi kunde plantera klart i lugn och ro. Nu hoppas jag bara att han kan låta bli växterna framöver.

När vi var färdiga stod Lill-polarn och tittade ut över dammen med ett nöjt leende. Det syntes verkligen hur stolt han var över att ha varit med och byggt den. Nu återstår bara resten av planteringarna – och en hel del mera jord!

När jag kom hem från jobbet stod en ledsen Esmeralda vid dörren. Hon tittade storögt bort mot dammen, och jag anade direkt att något var på tok.

När jag kom närmare såg jag Lill-polarn stå där, fullt koncentrerad, med sugkoppen i händerna och ett djupt veck i pannan. Han slet och drog allt vad han orkade utan att fulegubben rörde sig ur fläcken.

”– Men Lill-polarn! Nu får du ge dig!” ropade jag.

”– Han skrämde Esmeralda!! Vi som skulle mysa!”

Jösses! Det var ju bara en plastgubbe – helt ofarlig. Jag fick ta på mig kortbyxorna och gå ner i den iskalla dammen för att visa att han inte var farlig alls. Knackade honom på huvudet så att Esmeralda kunde se att han inte skulle göra något.

Efter en stund ville hon också testa och knackade försiktigt på fulegubbens huvud. Lill-polarn däremot tog i med hela kroppen och drämde till så att gubben välte. Men när Esmeralda började skratta brast min vilja att skälla ut honom fullständigt. Han såg så lycklig ut.

Som plåster på såren lovade han att hämta in ved så jag kunde få värma mig framför en brasa — jag hade ju trots allt stått i iskallt vatten. Och när han till och med erbjöd mig bullpåsen (!) kände jag att något var lurt.

“Bara du går in,” sa han. “Vi vill kolla på fontänen!”

Ja, i dagsljus då tydligen… här tar dramat kring fulegubben aldrig slut!