dammen

Fy tusan vad morgontrött jag var i morse. Kände mig som en zombie tills jag fått i mig kaffet och hunnit kolla mejlen. Kastade en blick mot Lill-polarens soffa och tänkte precis fråga om han också ville ha en kopp — eller om han tänkte ligga kvar och dra sig en stund till innan vi skulle iväg. I dag skulle han nämligen följa med mig till jobbet och hjälpa till att torka av alla lister.

Men soffan var tom. Och såg ut att ha varit det hela natten.
Neeej! Var han ute och rände nu igen?

Jag rusade ut – och där, på trappan till uteplatsen, satt Lill-polarn och Esmeralda. Helt uppslukade av gubbens fontän som bytte färg om och om igen.

”Kolla! Nu blir den snart grön igen!” ropade han entusiastiskt.

Esmeralda tyckte den var så urläcker när den blev grön att hon lagt armen om honom. De hade bara tänkt sitta kvar tills den blev grön igen… Ja, och så blev den grön, och grön igen – och tiden hade som vanligt bara runnit iväg.

Jag skickade in dem båda med varm choklad, medan jag suckade och konstaterade att det får bli till att åka in själv och jobba idag.

Det verkar bli riktigt fint väder idag, så jag tänkte passa på att göra färdigt vid dammen. Lill-polarn följde ivrigt med för att hjälpa till – han skulle vika dammduken så att den inte syntes och kolla att allt såg bra ut.

Allt gick lugnt till, tills jag plötsligt hör honom ropa:
– “Kolla vilken fuling!”

Gubben som stod bredvid och funderade på var vi skulle sätta filtreringen skrattade och sa:
– “Är du säker på att det inte är Esmeralda som pussat en prins och blivit förvandlad?”

Det hade han kanske inte borde ha sagt… För i nästa sekund hör jag Lill-polarn ropa i panik:
– “Vaaa! Esmeralda! Esmeraldaaa!”

När jag kommer tillbaka med några stenar ser jag hur Lill-polarn hysteriskt springer runt och ropar på en vettskrämd liten padda som tar jättekliv bort från dammen.

Samtidigt kommer Esmeralda själv ut ur huset, nyfiken på allt oljud, och stannar som förstenad när hon ser scenen.
– “Tycker du jag ser ut sån?!” utbrister hon förskräckt.

Lill-polarn stannar mitt i ett hopp, tittar först på henne och sen på paddan – och säger med sin allra mest förkrossade röst:
– “Åhh Esmeralda! Jag trodde du hade förvandlats!”

När jag kom hem idag möttes jag av en strålande stolt Lill-polare. Han hade suttit och metat vid dammen hela dagen och – efter nästan sju timmar – hade det äntligen gett resultat! Han hade lyckats fånga en väldigt sällsynt Rainbow-Porclain-fisk. Alldeles själv! Lill-polarn var så ivrig att han nästan studsade runt som en liten gummiboll.

Medan han rusade iväg för att hämta sin fångst passade jag på att fråga Micael vad som egentligen hänt. Micael skrattade och berättade att Lill-polarn somnat flera gånger vid dammen och varje gång vaknat till med ett ryck, övertygad om att han fått napp. Varje gång blev han lika besviken när linan var tom – tills han till slut fick en snilleblixt och satte dit mormors gamla porslinsfisk på kroken.

När Lill-polarn kom tillbaka höll han upp sin “fångst” med stolt min och berättade hur han kämpat tappert mot den extremt sprattlande fisken – samtidigt som han fäktades mot en hel svärm trollsländor. Men kampen var vunnen, och middagen, menade han, var nu fixad.

– Ska vi verkligen äta den fina fisken? Den verkar något hård, sa jag.
– Vi firar med pizza, så kan du ha fisken som prydnad! föreslog jag.
– Wow! Pizza! Då kan jag fiska igen i morgon! svarade han lyckligt.