Jag hade fått blommor av gubben på alla hjärtans dag, och när jag stod där med buketten och log som ett fån såg jag hur Lill-polarn tittade förvånat på mig. Han såg ut som om han försökte lista ut varför jag blev så glad över några blommor.
Efter en stund försvann han, och det dröjde inte länge innan jag hörde hur det prasslade och pillades borta vid pysselskåpet. Lill-polarn älskar verkligen det där skåpet – han kan tillbringa timmar med att rota runt bland pärlor, tygbitar och gamla pynt.
När han kom ner igen höll jag på att tappa hakan. Han hade tagit den lilla fracken som egentligen ska sitta på vinflaskan och sprättat upp den, så att han kunde få igenom sina armar. Jösses, så stilig han såg ut! Precis som en liten Lill-Bond, självsäker och elegant.
I ena handen höll han en blombukett, i den andra ett par gelehjärtan – redo att charma sin “vackra prinsessa”. Han berättade med tindrande ögon att han spanat på henne ett tag, och nu äntligen hade tagit hennes hand och lett henne till piedestalen.
Och så kom den där klassiska repliken, med stolt röst och händerna i sidan:
“Kan din gubbe – så kan väl jag! Fast dubbelt så bra! Jag har ju frack och allt – och ingen klår min charm!”
