När jag kom hem idag möttes jag av en strålande stolt Lill-polare. Han hade suttit och metat vid dammen hela dagen och – efter nästan sju timmar – hade det äntligen gett resultat! Han hade lyckats fånga en väldigt sällsynt Rainbow-Porclain-fisk. Alldeles själv! Lill-polarn var så ivrig att han nästan studsade runt som en liten gummiboll.
Medan han rusade iväg för att hämta sin fångst passade jag på att fråga Micael vad som egentligen hänt. Micael skrattade och berättade att Lill-polarn somnat flera gånger vid dammen och varje gång vaknat till med ett ryck, övertygad om att han fått napp. Varje gång blev han lika besviken när linan var tom – tills han till slut fick en snilleblixt och satte dit mormors gamla porslinsfisk på kroken.
När Lill-polarn kom tillbaka höll han upp sin “fångst” med stolt min och berättade hur han kämpat tappert mot den extremt sprattlande fisken – samtidigt som han fäktades mot en hel svärm trollsländor. Men kampen var vunnen, och middagen, menade han, var nu fixad.
– Ska vi verkligen äta den fina fisken? Den verkar något hård, sa jag.
– Vi firar med pizza, så kan du ha fisken som prydnad! föreslog jag.
– Wow! Pizza! Då kan jag fiska igen i morgon! svarade han lyckligt.
