När Lill-polarn var med mig ut och fodrade så ville han vara kvar ute på Tobias innergård och rulla snöbollar.  Han skulle bygga en jättestor snölykta till Esmeralda och han började rulla snöbollar för glatta livet. Jag gick in och fodrade i lugn och ro när jag hör ett rasslade och skrapande på utsidan. Jag ser att stegen har flyttat sig en bit men tänker inte så mycket mer på det förrän jag hör : hej å hå, hej å hå!

Lill-polarn hade bundit ett bal-snöre runt den största istappen och drar allt han kan för att få det att lossna. Jag ser hur stegen vippar till och Lill-polarn blir hängandes under istappen, han försöker svinga sig till baka på stegen när jag ser att han börjar tappa taget och åker ner en bit på snöret. När jag hjälper honom tillbaks så tittar han på mig och säger att den måste han bara ge till Esmeralda!

Jag förklarar för Lill-polarn att den kommer att smälta, men han hade bestämt sig, den skulle han bara ha. Men allt eftersom solen tittade fram, blev istappen mindre och droppade allt mer. Lill-polarn blev så besviken att jag var tvungen att plocka fram mina plast-istappar till julpynt som han kunde ge Esmeralda istället. Men han tittade på mig som om jag var knäpp. Men dom kan man ju inte slicka på!