... dina symboler här ...

Lill-polarn

Helt tomt?!

av

Hungrig!

I morse var kylskåpet helt länsat – inte en smula kvar! Inte ens en skvätt mjölk eller en ensam ostkant. Till och med kaviartuberna var totalt uttömda. Annars brukar man ju kunna pressa ut lite till, men de här såg ut som om de åkt genom en mangel!

Visserligen har vi besök från Stockholm, men jag har lite svårt att tro att det är Micaels tjej som gjort en totalrensning mitt i natten…

Lill-polarn svor så klart att han var helt oskyldig. Men han ville inte följa med till jobbet, för enligt honom hade han åkt på en konstig sjukdom som gjorde att man ”svullnar upp och ser sprickfärdig ut”. Jojo. Men var kom då alla fläckarna ifrån? Och varför stank han curry? Vi åt ju currygryta igår kväll!

När jag nämnde det försökte han skylla på gammelkatten Busen. Helt otroligt korkat – det finns ju inte en katt i världen som kan suga i sig en hel ketchupflaska!

Men Lill-polarn stod på sig. Det måste ha varit Busen som tömt kylskåpet. Jag orkade inte ens börja diskutera saken vidare, så det får bli ett mysterium till i vår vardag.

Jag får ta hand om kaoset när jag kommer hem från jobbet. Tobias får den stora äran att hålla ett öga på Lill-polarn idag. Härligt! 😄

Mysstund i stallet.

av

Bellman

Usch! Vi var uppe riktigt tidigt idag, och jag fick nästan känslan av att det var till jobbet jag skulle. Men Lill-polarn ville absolut ha mysstund med hästarna, så det var bara att pallra sig upp, dra på sig jackan och ge sig iväg.

Bellman har blivit lite av en favorit för Lill-polarn, även om han var rätt bufflig sist när han hjälpte till med fodringen. Jag lovade honom att han skulle få rida så fort jag skaffat en hjälm som passar. Jag får nog ta en dag när Monica kan komma upp också – ifall Lill-polarn blir för energisk och far runt som en skottspole.

När jag berättade det fick han något glittrigt i blicken. Plötsligt skulle han ha cowboyhatt, boots, pistoler och en svart skarf. Sedan undrade han helt allvarligt var banken låg!? Jag började inse att det kanske är säkrare att låta honom börja med gunghästen uppe på loftet.

Jag tänkte ta upp med Monica om det kanske vore bättre att låta honom sitta på Beethoven i stället. Han är inte riktigt lika lättlurad som Bellman – märker han att något är på tok, så stannar han bara och står still. Men idag verkade även Beethoven ha sina idéer. Han slickade Lill-polarn på huvudet oavbrutet, tills Lill-polarn – röd i ansiktet – röt ifrån ordentligt. Beethoven tittade bara ner på honom som om han tänkte:
”Jösses! Disktrasan kan prata!”

Morgonpromenad

av
hunden

Jag hade lovat Lill-polarn att han skulle få hålla i Shakira alldeles själv idag. Han ville absolut gå en skogspromenad, och jag tyckte det var en toppenidé – särskilt nu när det är så halt på de större lederna.

När vi kom in i skogen började dock gnällandet direkt. Lill-polarn tyckte att det låg alldeles för många fällda träd över stigen och deklarerade högt och tydligt att han minsann skulle ringa kommunen och klaga över att de inte röjt upp ordentligt. Det var ju bara ett par grenar! Och om han inte hade tryckt i sig hela familjepizzan själv igår hade han nog haft lite lättare att ta sig fram.

Till slut gick det inte längre – Lill-polarn surnade till ordentligt och ville vända hem. Han muttrade något om att starta en egen blogg: ”Chihuahuans rätt till naturen”. Han menade att små hundar måste ha jätteproblem i skogen, och att det var skandal att jag inte köpt en sån där väska som Paris Hilton har. “Varför får inte jag accessoarer med bling-bling, va!? Varför!?”

Jösses… det var lika bra att sätta honom i Shakiras klövjeväska innan jag blev galen av allt gnäll.

Nu sitter vi hemma igen med nybryggt kaffe och varsin bulle, och bloggar tillsammans. Jag hoppas verkligen att Lill-polarns nya blogg får många medlemmar – han är så engagerad och uppe i varv just nu att det nästan ryker om tangentbordet! ☕🐾

Lill-Mumien

av

Lill-skräcken

Lill-polarn var så duktig på jobbet igår att jag nästan började tro att han hade börjat mogna. Jobb är jobb, och allt annat får man roa sig med när man kommer hem – eller hur? Men jag hann inte ens tänka färdigt förrän jag hör hur gubbarna står och diskuterar något som springer runt i korridorerna och omklädningsrummen!?

Strax därpå ser jag vem som kommer farande – Lill-polarn, förstås! Han hade bestämt sig för att skrämma gubbarna. Jag hann precis fösa in honom i damernas omklädningsrum innan ett skrik ekar ur rummet som får håret att resa sig. Lill-polarn hade fått syn på sig själv i spegeln – och blivit så rädd att han drattat på ändan!

Samtidigt tittar gubbarna in och utbrister:
“Vad tusan, har det kommit in en kloakråtta med dasspapper!?”

Ni skulle ha sett Lill-polarns min! Kloakråtta!? Dasspapper!? Han, som var Lill-mumien från Egymunioland, världens största skräck! Han såg så bedrövad ut att det var svårt att hålla sig för skratt.

Det tog mig en halvtimme att övertala honom att krypa ut från sitt gömställe i omklädningsskåpet. Jag fick lova både pizza och fredagsmys som kompensation.

När vi väl kom hem kom Tobias förbi och skulle låna kaffe. Han kastar ett öga på Lill-polarn och börjar säga:
“Varför har du das…” – längre hann han inte innan han såg min blick. Ni vet, den där mamma-blicken som får till och med Stålmannen att känna sig som en amatör.

Så ja, det blir fredagsmys med tonåringar idag. Jippi. 😄

Ända upp!

av

Ända upp!

I dag blev det ännu ett äventyr med Lill‑Polarn på jobbet – jag fattar inte riktigt var han får all sin energi ifrån! Han har börjat vänja sig vid maskinerna nu och hittar faktiskt hyfsat bra i korridoren. Alla gröna dörrar går till omklädningsrummen, de blå leder ut, de röda in till fabriken och de lila till samlingsrummet. De blå dörrarna tycker han är allra mest spännande.

Han har varit jätteduktig i dag och hjälpt mig med skurningen, men trots det var han inte ett dugg trött när vi kom hem, utan ville genast gå ut. Vädret var riktigt härligt, så jag satte bara på kaffet och tänkte att jag skulle hinna ta en rejäl promenad med Shakira innan solen gick ner helt.

När vi kom ut såg jag inte Lill‑Polarn någonstans, och jag kände hur stressen började krypa i kroppen. Det var till slut Micael som hittade honom – klättrandes på stenväggen! Den väggen är ju flera meter hög, och nu var det Micaels tur att skälla ut Lill‑Polarn efter noter. Jag lovar, det hördes säkert över halva Kållered.

Lill‑Polarn lovade dyrt och heligt att aldrig mer göra något så dumt utan klätterlina, och absolut aldrig ensam. Han erkände att han hade blivit jätterädd när ett äckligt kryp sprungit över hans hand – och nu tycker han att Micael är hans stora hjälte som kom och hittade honom.