Pepper

Lill-polarn har sprungit runt hela morgonen och ojat sig över att Pepper hade lekt lite för intensivt med hans luva och halsduk. Halsduken var genomblöt och Lill-polarn skällde ut Pepper efter noter, men det bet som vanligt inte alls.

Pepper bara viftade på svansen, knep åt sig Lill-polarns toffel och rusade ut i full fart. Efter ett smärre kaos på gården – med rop, tjut och en del halkolyckor i gräset – fick Lill-polarn äntligen tag på sin toffel igen.

Muttrande och med armarna fulla av blöta kläder gick han raka vägen till tvättmaskinen. Sen hörde jag hur det slamrade oroväckande från tvättstugan. När jag kikade in såg jag att han, i ren ilska, kastat in allt han fått tag i.

Där låg halsduken, luvan, Shakiras koppel, gubbens gummistövlar… en hammare (!), några strumpor och – till min fasa – en telefon.

Just när jag såg honom komma farande med min mini-PC hann jag ropa:
– Vad sysslar du med, Lill-polarn?!
– Jag tvättar! Vill du inte att dina grejer ska vara rena? svarade han självsäkert.

– Jo, men…

Det har regnat hela dagen, en sån där envis väta som liksom hänger i luften. Lill-polarn gick runt redan på morgonen och funderade högt över hur han skulle kunna vara ute trots regnet. Han älskar ju att sitta vid dammen en stund varje dag – det är garanterat där han kläcker alla sina påhitt!

Jag hade inte byggt något regnskydd där än, och fick nu höra att det var ett grovfel i planeringen. Enligt Lill-polarn var jag en “riktig dammamatör” som inte tänkt på väderförhållandena.

Efter en stund kom han på en “smart idé” och bad mig lägga ut det gamla kvarnhjulet vid dammen. Själv kom han utbärandes på ett paraply han hittat i hallen, med bestämda steg.

Pepper, som förstås älskar att vara ute med Lill-polarn, kom rusandes och var genast med i projektet. Lill-polarn fällde ut paraplyet, tryckte ner det i mitten av kvarnhjulet och dirigerade ivrigt:
– Pepper, du får dra ner tyget på den sidan!

Jag stod i dörren och försökte hålla mig för skratt. Det såg faktiskt riktigt fiffigt ut – som ett litet cafébord med tak. Lill-polarn såg mäkta nöjd ut med sitt verk och rusade sedan in för att hämta kaffe och en hög muffins.

När han gick förbi mig i dörren kastade han en stolt blick ut mot dammen och sa med självsäker röst:
– Så gör en som är smart!