Lill-polarn ville pyssla idag, och gubben tyckte väl att det var en bra idé – så han lät honom hålla till i hallen. Han tänkte bara inte på vad jag hade lagt fram där. På byrån stod nämligen papperslyktor, tändstickor och tänger i alla de slag, sådant som jag plockat undan från köket och skulle lägga i låsta lådor.
Det räcker ju gott med den gången Lill-polarn försökte “åka till rymden” i vår gamla kamin – han har faktiskt låtit bli tändstickorna sedan dess.
Tills idag.
För där i hallen låg en gul papperslampa formad som ett hjärta, och det var tydligen mer än vad Lill-polarn kunde motstå. Han ropade ner till gubben:
— “Jag tänder lamporna!”
Och gubben, helt ovetande, svarade förstås:
— “Gör du så!”
Men hallå! Jag vet ju hur det blir när Lill-polarn “bara ska göra något”.
Jag anade ugglor i mossen direkt och frågade vilken lampa det handlade om. Då kom han lyckligt gåendes, försiktigt bärandes på den ömtåliga – och livsfarligt eldfängda – papperslampan. Han tittade på mig med ett sådant där oskyldigt “men gubben sa faktiskt ja”-uttryck.
Esmeralda tyckte lampan var så vacker att hon satte sig bredvid honom, och där satt de båda stilla och bara tittade på hur den lilla lågan fladdrade inuti hjärtat.
Jag vågade knappt andas – men det måste man ge dem, stunden var verkligen magisk.
