Wumba Wu har ända sedan han kom hit stått och spanat upp mot vår afrikanska hörna. Där finns saker både från när pappa var FN-soldat i Kongo och från när gubben var i Liberia och Marocko.
Prylarna sitter ganska högt upp eftersom det hänger både spjut och pilar där. Det var ett medvetet val när pojkarna var små och for upp och ner i trappan – det skulle inte finnas någon risk att någon skadade sig.
Men det hindrade förstås inte Wumba Wu. Han är ju betydligt smidigare och hade lyckats ta sig upp på hyllan. Där stod han nu och klappade försiktigt på imalan (hjorten), samtidigt som han berättade med glänsande ögon hur vackra djuren är när de springer över savannen.
Lill-polarn ville förstås inte vara sämre, utan försökte också klättra upp. Det gick sådär. Han slant lite och satte handen på helt fel ställe. Wumba Wu hörde hans stammade ursäkter och tittade undrande på honom.
– Ojojoj! Jag skulle… jag menar… det såg ju ut som en bulle. Jag skulle bara smaka!
Wumba Wu började skratta så våldsamt att han var nära att ramla ner.
