... dina symboler här ...

Solrosen

Fika

I dag var det betydligt varmare ute och solen tittade fram. Jag fick sådan lust att börja på trädgården när jag kom hem – det känns som om allt bara väntar på att få vakna till liv.

Micael hade fått ledigt från sin praktik och passat på att måla en ask till Nina. Det tyckte förstås Lill‑polarn var en utmärkt idé – han ville genast ha en likadan till Esmeralda. Han stod bredvid med sina kreativa åsikter: gul, och sen lite mer gul, och kanske… ännu mer gul. Till slut hade Micael fått nog och skickade ut honom med uppdraget att visa trädgården för Esmeralda i stället.

Lill‑polarn tyckte det var en strålande plan. Han guidade henne stolt bland plogen, harven och de första snödropparna. Men när en skata dök upp i gräset blev Esmeralda livrädd, så Lill‑polarn tyckte det var bäst att bjuda på en kopp kaffe i stället.

När jag kom in i datarummet satt de där i soffan – Lill‑polarn och Esmeralda – och pratade om hans solrosor. Han förklarade stolt hur han planterat dem och att de redan börjat gro. Esmeralda tittade på det lilla skottet med ett lätt bekymrat uttryck, som om hon undrade hur en så tunn stjälk någonsin skulle kunna hålla Lill‑polarn sittande i blomman.

Men enligt Lill‑polarn skulle den bli minst femton meter hög! Och allt eftersom han smuttade på sin öl växte solrosen i beskrivningen – både i höjd och prakt – tills jag kom in och satte stopp för tillväxten.

Hm… var hittade han ens den där ölen?

Kolla kolla!

Kolla kolla!

När jag kom hem idag möttes jag av en överlycklig Lill‑polare. Han hade stått och vattnat när han plötsligt fått syn på små gröna blad som stack upp ur jorden. Jösses, vad stolt han var!

Helt otroligt egentligen – den lille vanten får upp massor av plantor, medan jag själv bara lyckas misslyckas. Sist jag sådde var det med 150 silvermarton – inte en enda grodde! Jag trodde tistlar var lättodlade, det är ju trots allt nästan ogräs?

Lill‑polarn strålade när han visade mig runt bland sina krukor. Han berättade nämligen att hemligheten låg i kärleken – han hade tänkt så våldsamt mycket på Esmeralda att han till och med fått ont i magen!

Men när han kom fram till den sista krukan stelnade han till.
“Den finaste blomman är här!” sa han och tittade ner – men där var det helt tomt.
“Vaaaa! Min solros? Varför får jag bara upp kaktusarna!?”

Från soffan hördes ett försiktigt harklande. Tobias satt där och väntade på att få låna bilnycklarna, men såg plötsligt väldigt oskyldig ut.
“Nää, jag åt bara upp ringblommorna och blåklinten…” försökte han.

Jag vände blicken mot honom, och då kom det lite tystare:
“Ops… var det Esmeraldas solros?”