... dina symboler här ...

Wumba Wu

Blindbock

av

Hämtar mina klockor

I dag skulle Lill‑polarn och Wumba Wu hjälpa mig att plocka ner lite adventspynt från övervåningen. Jag hade köpt ett gäng små klockor som jag funderade på att hänga upp i köket. Jag påminde dem noga: bär försiktigt – och bara en i taget!

De rusade ändå upp på vinden med full fart, och ganska snart hördes det hur de rumsterade om bland allt pynt och julpapper.
– Kolla, Lill‑polarn, vilken gigantisk hatt! ropade Wumba Wu.

Just som Lill‑polarn skulle kika närmare öppnade Micael dörren, och i reaktionen tappade Wumba Wu taget om klockan. Den ramlade rakt ner över huvudet på honom och vidare över de smala axlarna – som en metallskjorta! Hade inte Lill‑polarn hållit i snöret hade han troligen åkt huvudstupa ner i hela klockhögen.

– Oj då, Wumba Wu, nu kan vi ju leka blindbock! ropade Lill‑polarn förtjust. – Micael, vill du vara med?

Micael, som tyckte synd om den stackars “blinde” Wumba Wu, gick med på leken en stund. Han lovade dessutom en stor, härlig skatt till den som kunde hitta svampslingan bland allt pynt. Han hann knappt säga “bullar, knäckebröd och…” förrän Lill‑polarn och Wumba Wu redan var halvvägs in i garderoben, rotande med glädje och glitter i blicken.

Micael dök till slut ner till mig i köket med klockorna i tryggt förvar innan han stack vidare till sin kompis. Nu när de där uppe har fullt upp med sin skattjakt, kanske jag faktiskt hinner smita ut en stund och fodra hästarna i lugn och ro.

Fixar till en skål

av

Fixar till en skål

Vilket uselt väder det är i dag! Det regnar, blåser och blev mörkt alldeles för fort. Man får nästan tända ljusen redan till eftermiddagskaffet.

Micael, som kom hem först, hittade Wumba Wu bärandes på min lilla test‑skål jag gjorde i går av spets och trälim. Han tyckte den var helt perfekt och tänkte ta med den till Afrika för att ha fikon i! Micael lyckades som tur var övertala honom att det nog var bättre att han gjorde en egen istället.

Jag hann knappt få av mig skorna innan Lill‑polarn kom rusande med en pensel, full av iver och limstänk som flög åt alla håll.
– Skynda dig, kolla vad jag har gjort i julklapp!

På vardagsrumsbordet stod han och skapade en jättestor fruktskål, stolt som en tupp över hur fin den skulle bli när den torkat. Han och Wumba Wu hade tydligen valt duk i timmar – bland alla mina nystrukna, förstås. Jag kunde riktigt känna hur huvudvärken smög sig på medan jag försökte föreställa mig hur det nu såg ut i linneskåpet.

Men till min förvåning såg det faktiskt riktigt fint ut! Dukarna låg där, med spetsband och allt – visserligen i en salig röra, men ändå charmigt ordnat på sitt sätt.

Jag gick ner för att berömma dem, precis lagom till att Lill‑polarn satte sista penseldraget.
– Vad duktiga ni har varit! Och det var ju glädjande att du gör en fruktskål, det är ju väldigt nyttigt, sa jag.
– Njaa… man kan ju ha bullar i den också, om man skulle få några i julklapp, svarade Lill‑polarn med ett illmarigt leende.

Och så var det slut på min dukfrid för den här gången – men huset doftade av lim, skratt och lite julstämning ändå.

Vilken doft!

av
luktar

Lill‑polarn och Wumba Wu var med gubben i dag när han skulle lägga in mattan i köket. Som muta hade han lovat bullar och knäckebröd om de bara höll sig lugna i hallen medan han limmade.

Det löftet höll i ungefär två minuter.

För ganska snart smög Lill‑polarn in i köket och frågade nyfiket vad det var för klet gubben höll på att breda ut. Det slutade förstås med att han själv fastnade mitt i det hela, och gubben fick skära loss honom och skicka in honom på fotbad.

Medan gubben funderade på hur han skulle få arbetsro nog att limma färdigt, fick Wumba Wu syn på hyacinterna på bordet. Med ett glatt tjut klättrade han upp – och det var nog tur att han grep tag i blomman, annars hade han gjort en praktvurpa!

Wumba Wu stod där och nästan darrade av lycka över den ljuvliga doften och vägrade lämna köket. Lill‑polarn däremot tyckte det var orättvist att en av hyacinterna var så liten. Gubben förklarade klokt att det nog var för att ingen hade sjungit för den – blommor tycker ju om musik, sa han.

När jag kom hem möttes jag av en ny matta i kokhuset – och två hesa små figurer med utslagna öron som satt och ylade julsånger för fullt bland hyacinterna.

Är det till oss?

av

Kolla de sitter ju i våran höjd!

Micael hade lovat Lill‑polarn och Wumba Wu lite choklad ur Aladdin‑asken om de hjälpte honom att dammsuga i kokhuset. Mattan skulle läggas, så det gällde verkligen att få bort varenda dammkorn. De två små assistenterna var helt sprickfärdiga av stolthet över att Micael hade anlitat just dem för ett så viktigt jobb.

– Jag sa ju det, Wumba Wu! När det gäller proffsjobb, då kommer de alltid till mig, deklarerade Lill‑polarn självsäkert.
– Kolla Lill‑polarn! Jag har fått en alldeles egen dammsugare! svarade Wumba Wu och svingade slangen med stor entusiasm.

Det gick ganska bra i början – i alla fall tills de stannade till vid elkontakterna på väggen.
– Undrar hur Micael tänkte här? Det är ju i min höjd, kan det vara något till oss? sa Lill‑polarn fundersamt.
– Vi kanske ska bo här, Lill‑polarn! Medan Micael sticker till Afrika! svarade Wumba Wu ivrigt.

Tankarna började snurra, och plötsligt tyckte de båda att det vore betydligt klokare om Micael hjälpte dem istället.
– Kom nu, så går vi och säger till honom!

Och så försvann de, nöjda med sin insats och fast beslutna att reda ut de där “märkliga dosorna” och bostadsplanerna på stört.

Når du?

av

Når du?

Härligt! Jag har varit nere hos Rosa och gjort fler paket till adventskalendern. När jag kom hem satt Lill-polarn och Wumba Wu och ritade, men de sneglade nyfiket på mig. Jag såg förväntan i deras ögon – men när jag skakade på huvudet och sa att det inte var dags ännu, muttrade de bara lite och fortsatte rita.

Jag lovade i alla fall Wumba Wu att fixa några extra paket som han kunde öppna på hemresan till Afrika, så det inte skulle bli så trist under resan. Det gjorde honom genast glad igen.

Jag hängde upp de nya paketen på gran-girlangen och gick sedan ut till kokhuset där snickaren höll på att börja med Micaels kök. Men man känner på sig när något är i görningen – den där typen av “kli i kroppen” man får efter att ha uppfostrat två tonårssöner. Jag anade att något var på gång.

När jag rusade in hörde jag det genast:
– Når du?
– Nej! Sträck på dig!

Där stod Lill-polarn på tå och försökte nå upp till paketen medan Wumba Wu höll i honom i benen. Jag hann precis se Lill-polarn tappa balansen – och båda två landade rakt på Shakira! Hon gav dem en brysk blick, reste sig och gick med bestämda steg ut till köket.

Wumba Wu låg kvar och ojade sig medan Lill-polarn redan såg ut att planera nästa försök. Jag skakade bara på huvudet. “Om du nu håller dig lugn,” sa jag, “så kan jag köpa en flaska Sträckolin till dig någon dag.”

– Hurra! Ja! Köp två flaskor! ropade Lill-polarn och såg plötsligt pigg ut igen.