Wumba Wu

Vilket underbart väder det har varit idag! Solen lyste från klarblå himmel, och Lill-polarn och Wumba Wu passade förstås på att vara ute hela dagen.

När jag kom hem stod de och klappade något vid muren – och när jag kom närmare såg jag vem: Arvo! Wumba Wu tyckte det var det sötaste han någonsin sett, ja näst efter Shakira förstås.

Lill-polarn hade rusat in och hämtat en bulle, som han insisterade på att Arvo skulle få. “Han måste ju vara jättehungrig,” sa han. “Vem vet hur länge han varit ensam där ute!”

Jag hann bara öppna munnen för att fråga var de hittat honom, när Micael kom gåendes från jobbet. Han stannade tvärt.
– Hur kom ni in till mig? Och hur i hela världen lyckades ni hitta Ninas julklapp? Jag hade ju gömt allt på övervåningen!

Wumba Wu såg alldeles förskräckt ut.
– Ööh… är Arvo Ninas?

Han satte sig som en liten disktrasa på muren, helt förkrossad. Lill-polarn försökte förklara.
– Men han är ju min! Han kom liksom fram till mig!

Micael suckade och log snett.
– Okej då, men då får du hjälpa mig att köpa en ny till Nina.

Det tog drygt en sekund innan Wumba Wu sken upp som en sol och började planera “den stora promenaden”. Lill-polarn tog glatt med sig Shakira – för, som han sa, han klarade ju av lite mer “vilda hundar”, sådana som far fram åt alla håll och kanter.

De var så söta där de lunkade iväg mot brevlådan, Arvo i täten och Shakira tassandes bredvid. Det är inte många som kan charma både grannar och hundar på samma dag – men de två lyckas alltid!

När vi var på Bokia häromdagen hittade vi en riktigt tuff plåtlåda med åtta leksaker i papper som man själv ska montera ihop. Vi tänkte direkt att det kunde vara perfekt att ta fram en regnig dag. Och idag, efter flera dagars ihållande ösregn, kändes det som precis rätt tillfälle!

Lill-polarn och Wumba Wu hade börjat bli rejält rastlösa eftersom de inte kunnat busa ute, så jag plockade fram lådan och berättade att fem av modellerna till och med kan röra sig med hjälp av små mekanismer. Det satte genast fart på entusiasmen!

Jag bad dem hitta ett mysigt ställe, duka upp med bullar och knäckebröd och sen sätta igång med bygget. Varje modell hade dessutom färgkodade delar, så det var lätt att hålla reda på vad som hörde ihop.

Wumba Wu fastnade direkt för bilen, som enligt beskrivningen hade “medel” i svårighetsgrad och skulle ta ungefär två och en halv timme att bygga. Lill-polarn, förstås, valde den Flygande anden. Den hade samma tidsangivelse – men Lill-polarn räknade snabbt ut att det behövdes minst fem fikapauser under tiden. Så med hans uträkning skulle han vara klar efter ungefär fem timmar!

Jag måste säga – den här lilla plåtlådan är verkligen ett fynd! Rekommenderas varmt till alla som råkar ha ett par energiknippen hemma och behöver hålla dem sysselsatta medan regnet öser ner.

Körde förbi secondhanden idag på vägen hem och fick syn på en jättesöt liten kyrka – 20 kronor! Det var ett riktigt fynd, och jag tänkte direkt på Micael. Han kan nog behöva några julsaker till sitt nya hem.

Tobias, däremot, vill absolut inte ha några julsaker. Men jag tror faktiskt han kommer ändra sig så småningom. Han har i alla fall bett mig hålla utkik efter en lampa som “inte sticker ut i designen”… vi får se hur det går.

När jag nämnde ordet fynd hade jag knappt hunnit ställa ned påsen innan Lill-polarn och Wumba Wu var där. De rusade runt för att se vad jag hade köpt. Wumba Wu tyckte våra byggnader här i Sverige såg lite konstiga ut och kröp genast in i kyrkan för att inspektera interiören, medan Lill-polarn stod med huvudet lutat mot taket och funderade på om han också kunde ta sig in.

För tillfället är de helt uppslukade – de har nämligen bestämt sig för att välja tapeter till kyrkan från mina scrappingpapper. Under tiden sitter Rosa och Micael nöjda och pysslar med sina explosionsboxar, ganska glada över att ha arbetsro för en gångs skull.

Men friden varade inte länge. Efter en stund hördes Micaels frustrerade röst:
– Var är alla papper? Här finns ju bara det rosa med en massa nappar på, och det vill jag inte ha!

Lill-polarn harklade sig oskyldigt.
– Ööh… det är inte så mycket, men vi var ju tvungna att prova hur det skulle se ut – så vi satte upp en av varje på väggen i ditt rum.

Micael blev alldeles kritvit i ansiktet och rusade uppför trappan. Lill-polarn och Wumba Wu skrattade så de kiknade och pekade på hela bunten papper som låg gömda bakom kyrkan.

Ujujuj… jag tror jag ska ta en kopp kaffe och låtsas som att jag inte hör när Micael kommer ner igen.

Wumba Wu har ända sedan han kom hit stått och spanat upp mot vår afrikanska hörna. Där finns saker både från när pappa var FN-soldat i Kongo och från när gubben var i Liberia och Marocko.

Prylarna sitter ganska högt upp eftersom det hänger både spjut och pilar där. Det var ett medvetet val när pojkarna var små och for upp och ner i trappan – det skulle inte finnas någon risk att någon skadade sig.

Men det hindrade förstås inte Wumba Wu. Han är ju betydligt smidigare och hade lyckats ta sig upp på hyllan. Där stod han nu och klappade försiktigt på imalan (hjorten), samtidigt som han berättade med glänsande ögon hur vackra djuren är när de springer över savannen.

Lill-polarn ville förstås inte vara sämre, utan försökte också klättra upp. Det gick sådär. Han slant lite och satte handen på helt fel ställe. Wumba Wu hörde hans stammade ursäkter och tittade undrande på honom.

– Ojojoj! Jag skulle… jag menar… det såg ju ut som en bulle. Jag skulle bara smaka!

Wumba Wu började skratta så våldsamt att han var nära att ramla ner.