... dina symboler här ...

Wumba Wu

Tipp, tapp, tippe, tippe, tipp tapp

av
tip

 

Jag har äntligen börjat med adventskalendern som jag fick av Rosa till Lill-polarn. Han har gått och letat efter lådan med sakerna i flera veckor nu och tjatat konstant om att, eftersom Rosa köpt det till honom, så borde det väl vara han som bestämmer när han får öppna paketen.

Jag försökte förklara hur en adventskalender fungerar.
– Det funkar inte så, Lill-polarn. Då kan man ju bestämma att det är julafton varje dag!
– Jaaaa!
– Glöm det, Lill-polarn.

Jag hade precis fått ihop ungefär hälften av paketen när jag hörde ett misstänkt tisslande ljud från datarummet. Jag kastade ett snabbt öga över bordet – och visst, det fattades ett par paket!

När jag rusade in fick jag precis se Lill-polarn och Wumba Wu tassa iväg med varsitt paket under armen. Borta vid Lill-polarns soffa låg dessutom ytterligare några stycken, strategiskt “säkrade”.

– Jag ska ju inte vara här den tjugoandra, sa Lill-polarn raskt. Jag ville bara se vad det var i paketet då!
– Skulle bara hjälpa dig att lägga dem på ett bra ställe, fyllde Wumba Wu i med sitt mest oskyldiga leende.

Visst, så kan man ju också se det…

Jag tror det är bäst jag hänger upp gran-girlangen redan nu och fäster alla paketen direkt – dit borde de väl ändå inte nå. Fast med de där två vet man ju aldrig. Jag får nog börja fundera på ett litet larm till adventskalendern i år

Arvo!

av

Arvo!

Vilket underbart väder det har varit idag! Solen lyste från klarblå himmel, och Lill-polarn och Wumba Wu passade förstås på att vara ute hela dagen.

När jag kom hem stod de och klappade något vid muren – och när jag kom närmare såg jag vem: Arvo! Wumba Wu tyckte det var det sötaste han någonsin sett, ja näst efter Shakira förstås.

Lill-polarn hade rusat in och hämtat en bulle, som han insisterade på att Arvo skulle få. “Han måste ju vara jättehungrig,” sa han. “Vem vet hur länge han varit ensam där ute!”

Jag hann bara öppna munnen för att fråga var de hittat honom, när Micael kom gåendes från jobbet. Han stannade tvärt.
– Hur kom ni in till mig? Och hur i hela världen lyckades ni hitta Ninas julklapp? Jag hade ju gömt allt på övervåningen!

Wumba Wu såg alldeles förskräckt ut.
– Ööh… är Arvo Ninas?

Han satte sig som en liten disktrasa på muren, helt förkrossad. Lill-polarn försökte förklara.
– Men han är ju min! Han kom liksom fram till mig!

Micael suckade och log snett.
– Okej då, men då får du hjälpa mig att köpa en ny till Nina.

Det tog drygt en sekund innan Wumba Wu sken upp som en sol och började planera “den stora promenaden”. Lill-polarn tog glatt med sig Shakira – för, som han sa, han klarade ju av lite mer “vilda hundar”, sådana som far fram åt alla håll och kanter.

De var så söta där de lunkade iväg mot brevlådan, Arvo i täten och Shakira tassandes bredvid. Det är inte många som kan charma både grannar och hundar på samma dag – men de två lyckas alltid!