Vissa dagar kommer jag bara hem alldeles för sent från jobbet. Den där varma, lite oljiga lukten från fabriken gör en fullkomligt däckad, och i dag ville jag bara lägga mig i hängmattan med en kopp kaffe och inte lyfta ett finger.
Men jag hann knappt kliva ur bilen förrän jag hör Lill‑Polarns hysteriska röst:
– Den är min!
Jag stannade till och försökte lista ut vem han nu bråkade med. På trappan stod Esmeralda och betraktade scenen, alldeles lugn, medan Lill‑Polarn tjöt som en siren framför den lilla kocken vi köpte på Röda Korset i går. Kocken – som egentligen ska hålla i en vinflaska – satt nu ochkramade hjärtatsom Lill‑Polarn köpt till Esmeralda.
Det var total katastrof i Lill‑Polarns värld.
– Den där sluskkocken har tagit mitt hjärta! skrek han upprört och höjde handen för att ge honom en lavett.
Som tur var hann Tobias ingripa precis i tid. Han tog försiktigt hjärtat ur kockens famn, räckte det till Lill‑Polarn och sa allvarligt:
– Det är inte så kul när någon tar ens grejer, va?
Jag hörde bara hur Lill‑Polarn muttrade något oskyldigt – och Tobias spände blicken i honom:
– Men du… vad är det du har tagit den här gången?
– Jag skulle bara provsmaka de konstiga pinnarna du planterat. Det skulle vara “kulinarisk delikatess”. Men de smakade ju bläää!
– Va!? Åt du upp mina sparrisar!? De får man ju inte röra på tre år!
