Pust! Det känns som om himlen ska öppna sig vilken sekund som helst – det är riktigt kvavt ute i dag. Jag stod i valet och kvalet om jag verkligen skulle hänga ut en maskin till, men jag hade kommit så långt med tvättandet och klädkammaren att jag ville bli klar. Så ut med ett sista lass!
Jag höll precis på att hänga upp det sista när Pepper kom farandes och skrek högljutt. Han brukar alltid dra ett varv med klagosång när jag kommer hem, men innan jag hann ge honom lite mat dök även Shakira upp. Hon tittade på mig med sin där typiska blick som säger ”jamen skynda dig då!”
Jag följde med dem bort mot Tobias hus – och hör då plötsligt Lill‑Polarns röst högt uppe i luften!? När jag tittade upp ser jag honom sitta i kastanjen, krampaktigt kramandes stammen och med panik i blicken.
Pepper sätter sig på muren och tittar undrande på Lill-polarn. Jösses! klara han inte ens av att klättra i det lilla trädet!
– Blev du rädd, Lill‑Polarn? frågade jag.
– Vaaa! Jag? Nääh! Jag slant bara lite… på fågelskit.
– Okej, då fortsätter jag med tvätten då.
– Vänta! Vänta! Okej, det var väl lite högt!
