Gubben är ledig den här helgen, så vi tänkte passa på att göra ett ryck med målningen av brädorna på den här sidan av huset. Det vore skönt att få allt klart och slippa plasta in.
Han hjälpte upp Lill-polarn på vinden för att kolla att allt såg bra ut och för att ta ner eventuella fynd. Efter en stund hörde vi ett nys – och sedan ett dovt släpande ljud.
Men det visade sig bara vara en gammal tältstol, trasig och riktigt äcklig. Lill-polarn tyckte ändå det var hur kul som helst att vara däruppe och snoka. Han drog det ena knasiga skämtet efter det andra och märkte snabbt att han var den enda som kunde röra sig obehindrat i trånga vinklar och vrår. Så naturligtvis tyckte han att vi borde inreda vinden till honom!
Micael, som kom ut för att börja måla, tyckte det var en strålande idé. Vi visste ju ändå var vi hade honom – däruppe på vinden.
– Nej! Nu går vi in och dricker kaffe! ropade jag.
– Vänta! Jag då?!
– Hörde du något, Micael? frågade jag och försökte hålla masken. ”Jag tyckte att det lät något konstigt.”
– Nej, det var nog inget, sa han och öppnade dörren.
– Hallååå!! Jag då…?!
Det dröjde inte länge förrän Lill-polarn upptäckte att det var betydligt knepigare att komma ner utan hjälp än upp.
