Jag behövde hämta lite mer jord från högen vid kokhuset. Grävaren som var här och dränerade i somras hade lämnat en rejäl jordhög – enligt honom “fin matjord”. Problemet är bara att förr i tiden grävde man tydligen ner allt möjligt skräp: trasigt porslin, glas, gamla spikar… precis sådant jag inte vill ha i jorden vid dammen.
Jag stod där och muttrade för mig själv när Lill-polarn hörde mitt gnäll. Då tändes det till ordentligt i hans ögon – tänk om det fanns en skatt i jorden! Mängder av guldpengar! Eller… gamla lik!? Blä! Det sista fick honom att rysa och fnissa på samma gång.
I nästa sekund rusade han in, hämtade en sil och klättrade upp i skottkärran. Sedan började han sålla jorden med största koncentration.
Efter en stund gick gubben och Micael ut för att kolla läget – och eftersom de inte kunde låta bli att skoja till det, hade de gömt några mynt i högen.
– Porslin, glas och spik än så länge! ropade Lill-polarn.
– Oj! En guldpeng!! Jag är rik! Mitt! Mitt!
