I dag skulle Lill‑polarn och Wumba Wu hjälpa mig att plocka ner lite adventspynt från övervåningen. Jag hade köpt ett gäng små klockor som jag funderade på att hänga upp i köket. Jag påminde dem noga: bär försiktigt – och bara en i taget!
De rusade ändå upp på vinden med full fart, och ganska snart hördes det hur de rumsterade om bland allt pynt och julpapper.
– Kolla, Lill‑polarn, vilken gigantisk hatt! ropade Wumba Wu.
Just som Lill‑polarn skulle kika närmare öppnade Micael dörren, och i reaktionen tappade Wumba Wu taget om klockan. Den ramlade rakt ner över huvudet på honom och vidare över de smala axlarna – som en metallskjorta! Hade inte Lill‑polarn hållit i snöret hade han troligen åkt huvudstupa ner i hela klockhögen.
– Oj då, Wumba Wu, nu kan vi ju leka blindbock! ropade Lill‑polarn förtjust. – Micael, vill du vara med?
Micael, som tyckte synd om den stackars “blinde” Wumba Wu, gick med på leken en stund. Han lovade dessutom en stor, härlig skatt till den som kunde hitta svampslingan bland allt pynt. Han hann knappt säga “bullar, knäckebröd och…” förrän Lill‑polarn och Wumba Wu redan var halvvägs in i garderoben, rotande med glädje och glitter i blicken.
Micael dök till slut ner till mig i köket med klockorna i tryggt förvar innan han stack vidare till sin kompis. Nu när de där uppe har fullt upp med sin skattjakt, kanske jag faktiskt hinner smita ut en stund och fodra hästarna i lugn och ro.
