När gubben kom hem igår kväll satt vi och småpratade om hur trist det var att man aldrig riktigt hinner njuta av snön innan den smälter bort igen. Jag slog vad med honom om att allt säkert skulle vara borta till morgonen.
Vi sitter där och småskrattar när vi plötsligt hör Lill‑polarn vid soffan som suckar och ojar sig.
“Snön får bara inte smälta just nu!” mumlade han förtvivlat.
Mitt i natten vaknade jag av att Shakira gick runt sängen och puffade på mig. Hon gav mig den där blicken som bara betyder en sak: “Nu har de hittat på något igen.” Så det var bara att gå upp och kolla.
När jag kom halvvägs nerför trappan såg jag dem – Lill‑polarn och Esmeralda – ute vid snölyktan. Där hade de en liten rendez‑vous mitt i vinternatten! Lill‑polarn hade haft svårt att släppa att Esmeralda inte velat åka kälke med honom tidigare, så nu hade han förberett sig noggrant.
En handduk låg utbredd så hon inte skulle blöta ner sin vackra klänning, och om hennes axlar vilade en cape han lånat av Fredric – en som egentligen tillhör någon av hans actionfigurer. “Så hon inte ska frysa,” förklarade han stolt.
När jag sa till dem att det var dags att gå in innan de blev sjuka, tittade Lill‑polarn upp mot mig med tindrande ögon och utbrast:
“Men det gäller ju att korpa natten! Eller var det karpen degen? Eller… diom något sånt! Man måste ju passa på – snön ska ju smälta bort enligt er!”
Och hur skulle jag kunna säga emot det?
