När jag kom hem idag möttes jag av en överlycklig Lill‑polare. Han hade stått och vattnat när han plötsligt fått syn på små gröna blad som stack upp ur jorden. Jösses, vad stolt han var!
Helt otroligt egentligen – den lille vanten får upp massor av plantor, medan jag själv bara lyckas misslyckas. Sist jag sådde var det med 150 silvermarton – inte en enda grodde! Jag trodde tistlar var lättodlade, det är ju trots allt nästan ogräs?
Lill‑polarn strålade när han visade mig runt bland sina krukor. Han berättade nämligen att hemligheten låg i kärleken – han hade tänkt så våldsamt mycket på Esmeralda att han till och med fått ont i magen!
Men när han kom fram till den sista krukan stelnade han till.
“Den finaste blomman är här!” sa han och tittade ner – men där var det helt tomt.
“Vaaaa! Min solros? Varför får jag bara upp kaktusarna!?”
Från soffan hördes ett försiktigt harklande. Tobias satt där och väntade på att få låna bilnycklarna, men såg plötsligt väldigt oskyldig ut.
“Nää, jag åt bara upp ringblommorna och blåklinten…” försökte han.
Jag vände blicken mot honom, och då kom det lite tystare:
“Ops… var det Esmeraldas solros?”
