Jag och Lill-Polarn höll på att flytta blåklint i dag när Rosa ringde och undrade om vi ville följa med till Hornbach. Lill-Polarn valde att stanna hemma och pyssla vidare med blommorna, men jag misstänkte starkt att det egentligen var något helt annat som låg bakom.
I morse när jag kom ner var nämligen alla chips och jordnötsringar uppätna! Lill-Polarn försökte skylla på Shakira, men med tanke på att hon knappt äter sin egen mat ibland – och definitivt inte kan öppna skafferidörrar – så var den förklaringen lätt att genomskåda.
Rosa och jag åkte i alla fall iväg. Hon köpte lite växter, och vi svängde sedan förbi Bauhaus där vi båda fastnade för en Bontrosai–pelargon. Den doftade så starkt av citron att man nästan blev snurrig när man rörde vid bladen.
När jag kom hem stod jag kvar och pratade en stund med Rosa vid bilen. När jag sedan gick in märkte jag att min pelargon var borta! Efter en liten jakt hittade jag Lill-Polarn vid kryddspiralen – sittandes tätt intill pelargonen, med armarna runt krukan och ett drömmande uttryck i ansiktet.
“Men Lill-Polarn,” sa jag, “det är en prydnadsväxt – inget man har i maten!”
Han suckade djupt och sa: “…jaha, men den ska i alla fall stå vid min säng.”
