Usch, i dag gick verkligen allt på tok. Lill-polarn har länge velat följa med på långtur med Shakira och sitta bakpå klövjeväskan. Det lät ju som en lagom äventyrlig utflykt, men kruxet var bara att Shakira är i sluttampen av löpet – trött, grinig och allmänt less på livet.
I går åt hon till och med nötter. Hon som annars är så petig med maten! Det är nog första hunden jag haft som faktiskt tröstäter när hon löper. Ingenting verkar vara för konstigt just nu, bara det går att tugga på.
Men Lill-polarn lovade dyrt och heligt att sitta alldeles stilla, så jag tänkte att en liten bit kunde vi ju gå. Han satte sig tillrätta på väskan och Shakira lunkade iväg, men så började förstås den där ivern bubbla upp. Snart kom kommandona i rask takt: “vänster!”, “fortare!”, “stanna vid blomman!” – och jag såg direkt hur Shakiras tålamod började sina.
Till sist skakade hon till rejält, och poff! – där for Lill-polarn rakt ner i diket.
Men det märkliga var att när han reste sig och såg hur ledsen Shakira såg ut, så gick han genast fram och gav henne en stor kram. Edgar, som hade suttit på muren och bevittnat hela spektaklet, kom fram och hjälpte till att borsta bort gräset från Lill-polarns kläder.
Resten av promenaden blev faktiskt riktigt stillsam. Vi gick långsamt bort mot dammen, slog oss ner med en fika och satt länge och tittade på änderna som gled runt i vattnet.
