Lill-polarn hörde när jag och gubben pratade om att det äntligen var dags att tömma inne hos Babe och slänga ut alla prylar som samlats där. Det märkliga med att ha lite extra utrymme är att det förr eller senare förvandlas till ett slags allmänt förråd – där både vi och halva bekantskapskretsen ställer saker “tillfälligt”. Något vi nu har satt stopp för.
Lill-polarn, som bara hört ordet prylar, var förstås snabbt på plats. När gubben gick ut på eftermiddagen för att börja tömma, hade jag varit väldigt tydlig: allt ska slängas. Har grejerna inte använts på flera år, då är det inte ens “bra att ha” längre – då är det bara skit.
Men Lill-polarn var av en helt annan mening. Han tyckte att, bortsett från alla spindlar och spindelnät, gick allt att använda igen. När gubben hade slängt den tredje identiska fågelburen började han ändå ana ugglor i mossen och gick för att titta. Han hann knappt vända sig om förrän Lill-polarn redan bar in buren igen.
– Men Lill-polarn, den ska slängas, den är trasig!
– Men kaninburen ska väl ändå rivas och slängas ut?
Och när Lill-polarn prompt kröp in i buren för att inspektera, passade gubben på att stänga dörren och le lite snett.
– Nå, vad tycker du nu då, Lill-polarn?
Efter en stund hördes det smått uppgivet inifrån buren:
– Okej! Skiten ska ut!
