Gubben skulle hjälpa mig att bära in mammas gamla skänk som stått ute i ladan. Micael hade sagt att han gärna ville ha den, och jag vill få in så mycket som möjligt från både loftet och ladan innan något blir förstört. Vi gick upp tidigt, och smög ut i hopp om att slippa bli upptäckta – framför allt av Lill-polarn, som har ett väldigt “Wow! Spara!”-tänk. (Om jag ska vara helt ärlig, så är gubben inte mycket bättre…)
När vi gick där och bar på möblerna, tyckte vi båda att vi hörde viskningar. Det var som små ljud som följde efter oss, och en känsla av att vara iakttagna. Jag stannade till och såg mig omkring, men allt verkade tomt. Så jag fortsatte att plocka fram några lådor som blev kvar efter mamma – de som egentligen skulle skänkas, men som jag ändå ville kika igenom en gång till “för säkerhets skull”.
Plötsligt hör jag en bekant röst eka bland takbjälkarna:
– Pepper, smyg bort och se om det är något till mig!
Jag tittade upp – och där sitter han, förstås. Lill-polarn. Uppe på en balk med spionblicken påslagen och den där nöjda minen som bara dyker upp när han tror han är osynlig. Pepper smög runt uppe bland balkarna med svansen i vädret, fullständigt fokuserad.
Inte konstigt att vi känt oss övervakade – spionteamet Lill-polarn & Pepper hade full koll på läget.
