Lill-polarn kom upp till stallet i morse och tyckte att jag skulle fixa lite fika till honom och Esmeralda. Det var lite småmulet ute, men ändå så pass fint att man ville ta vara på dagen. Han hjälpte mig att ta ner hästarna, och jag plockade fram lite godsaker till hans fika (alla gotterierna är numera inlåsta efter tidigare “incidenter”). Lill-polarn ville mysa uppe på gärdsgården tillsammans med Esmeralda, så jag lät dem hållas en stund.
När jag gick där och plockade in tvätten kunde jag inte låta bli att le – de såg så fridfulla och söta ut där de satt. Men lugnet varade inte länge. Plötsligt hördes ett prassel i buskarna! Både Lill-polarn och Esmeralda flög upp i ren skräck, och Esmeralda tappade balansen och ramlade ner – rakt framför mulen på en förvånad Beethoven.
På två röda var Lill-polarn iväg och hämtade en lina, som han kastade ner till Esmeralda. Med Peppers hjälp lyckades han faktiskt dra upp henne igen, även om hon såg rätt rufsig ut i håret och hade tappat den ena skon på vägen.
– Såg du tigern?! ropade Lill-polarn upphetsat. Jag skrämde iväg honom innan jag hämtade lassot och drog upp dig! Vilken tur att jag var med, det kunde gått riktigt illa!
Jag småskrattade för mig själv och sneglade mot buskarna. Jaha, så “tigern” hade numera fått Peppers svans och nos också. Jaja – det är väl bäst att låta fantasin galoppera fritt ibland.

