Det här var sista helgen som Afrikahuset höll öppet – sedan tar de paus fram till november. Förra gången vi var där blev Lill-polarn så besviken när det var stängt, så den här gången avslöjade vi inte vart vi skulle. Vi sa bara att han kunde få hjälpa oss att välja växter till den övre dammen.
Vilken glädje när han insåg vart vi var på väg! Han studsade nästan ur bilen och jag började genast ångra att vi inte hade tagit med en sele. Han for fram mellan besökarna, vilt gestikulerande och pratande på om att han minsann också kom från en stam – en trädstam, med grenar “i alla länder”.
Det var mycket folk där, och många såg smått förvånade ut när Lill-polarn for förbi. Jag hörde några viskningar:
“Shit, sysslar de med voodoo här?” eller “Var det där en… pygmé?”
Jag kunde bara le. Lill-polarn i sitt esse går liksom inte att hejda.
Till slut hittade han någon att prata med – sin påstått “avlägsna gren”, Malvawolusker – och där stod de och snattrade i bästa samförstånd medan gubben och jag smet iväg för en fika. Han hade verkligen sin höjdarstund i dag, och för en gångs skull behövde vi inte köpa dubbla Raggarmeal på vägen hem som tröst.
Det svåra var i stället att få med honom därifrån. Han blev till och med erbjuden att följa med till Afrika – “om exakt 124 dagar”, som han noggrant räknade ut själv. Jag anar att jag får börja förbereda pass och vaccinationskort redan nu…
